Jag har alltid sett mig själv som en bra vän. Jag gillar att finnas där för andra, ställa upp när de behöver mig och se till att mina vänner mår bra. Jag hade en bästa väninna i många år som jag verkligen uppskattade. Men vår relation tog en tvär vändning när jag slutade uppfylla alla hennes önskemål och förväntningar.
För att ge lite bakgrund: Vi träffades i gymnasiet och klickade direkt. Vi gjorde allt tillsammans – från skolprojekt till fester – och fanns där för varandra i både glädje och sorg. Men efter ett tag började jag märka att vår vänskap var ganska ensidig. Det handlade alltid om vad hon behövde, vad hon ville och hur hon mådde. Jag ställde alltid upp – hjälpte henne att flytta, körde runt på henne och var till och med engagerad i hennes problem med sambon. Men när jag själv behövde något fanns hon sällan där.
Till slut tröttnade jag på att alltid vara den som gav utan att få något tillbaka. Jag bestämde mig för att sätta gränser. Jag började säga nej till vissa av hennes förfrågningar, tog mig tid att fokusera på mina egna problem och tillbringade även mer tid med andra vänner. Jag behövde bara lite utrymme för mig själv.
Det togs inte emot särskilt väl av henne. Hon började skicka sura meddelanden och ignorerade mig när vi träffades i vänkretsen. Hon berättade för andra att jag hade förändrats och att jag inte längre brydde mig om henne. Allt detta bara för att jag började ta hand om mina egna behov.
Det är otroligt hur snabbt en vänskap kan vända när en av personerna inte längre får som den vill. Det fick mig att fundera på hur äkta vår vänskap egentligen var. Om hon verkligen varit en god vän hade hon kanske stöttat mig när jag ville prioritera mig själv någon gång. Och helt ärligt – borde inte en vänskap vara ömsesidig?
Det är såklart möjligt att hon upplevde att jag var självisk, men jag känner starkt att jag behövde sätta gränser för att hitta en sund balans för min egen skull. Var jag verkligen en dålig vän bara för att jag ville ta lite tid för mig själv och våra olika behov?
Kanske kommer hon förstå min sida av saken med tiden. Eller så gör hon det inte. Oavsett vad, så har jag lärt mig något viktigt. Jag vill inte vara i en vänskap där mitt värde avgörs av hur tillgänglig jag är för någon annans bekvämlighet. En riktig vän förstår och stöttar dig – även när du inte alltid kan tillgodose deras behov.
Jag tror inte att jag gjorde något fel genom att för en gångs skull sätta mig själv först. Men jag är nyfiken på hur andra ser på detta. Är det fel att sätta gränser och önska mer ömsesidighet i en vänskap? Jag ser fram emot att höra vad andra tycker, för jag erkänner gärna att det här är ett ämne med många nyanser.
Hälsningar,
Emma