Jag blir så frustrerad över vad vårt samhälle har blivit. Vi hör ständigt om politikernas fantastiska, gröna lösningar som ska rädda världen. De vill spendera miljarder kronor för att genomföra dessa planer. Men vad händer med oss vanliga människor så länge? Vi som ser elräkningarna skjuta i höjden, medan politikerna klappar sig själva på axeln för att ha beslutat om fina klimatplaner som i praktiken knappt påverkar vår vardagliga livskvalitet.
Jag säger inte att klimatet inte är viktigt. Självklart måste vi ta hand om vår planet. Men hur kan det vara rätt att satsa enorma summor på åtgärder som ofta bara är symbolpolitik, när så många kämpar för att ha råd att bara hålla lamporna tända under vintern?
Det är svårt att följa den här debatten utan att bli arg. Vissa av oss, som inte hänger med i alla avancerade facktermer och grafer, ser rakt igenom den här fasaden. Tänk om samma ledare som skriker högst om klimatpolitik, visade lika mycket engagemang för de verkliga problemen vi står inför i dag – människor som brottas med en enorm ekonomisk börda varje gång elräkningen landar i brevlådan.
Det är vackra ord och stora visioner, men ofta känns det som att de mest handlar om att stilla det egna samvetet snarare än att hitta realistiska lösningar för vanliga människor. Kanske är jag gammalmodig, men vad sägs om att använda några av dessa miljarder till att verkligen hjälpa oss med de skenande elpriserna – en gång för alla? Det vore riktig politik som folk faktiskt kunde känna av.
Resultatet av politikernas agerande blir bara mer splittring. När pengar och resurser slösas bort är det alltid de svagaste i samhället som drabbas hårdast. Det verkar som att de som skapar dessa regler aldrig har behövt välja mellan mat på bordet och att kunna värma sitt hem.
Är det verkligen så svårt att förstå att vi borde fokusera på dagens konkreta utmaningar – de som faktiskt påverkar människors vardag? Jag vill bara leva i en värld där vi tänker sunt och rationellt, där politiker faktiskt står till svars inför sitt folk och inte glorifierar sig själva genom ineffektiva initiativ.
Jag förstår att detta kanske låter tufft, och många kommer säkert att vara oeniga. Men samma personer som styr nu måste tänka om – och börja prioritera gemenskapen. Det är dags att använda pengarna klokare. Nu får det vara nog!
Vänliga hälsningar,
Anna
