Vi har alla varit där – du står ute i trädgården och försöker få småttingarna att lyssna, kanske höjer rösten lite extra för att få deras uppmärksamhet. Och så, nästan hängande över staketet, står grannen redo med sina välmenande råd om hur du borde uppfostra dina barn. Ja, jag har faktiskt fått nog!
På sistone har min kära granne utsett sig själv till inofficiell expert på allt som rör mina barn. Varje gång vi är ute möts vi av en oändlig ström av kommentarer om vad vi gör fel och varför mina metoder inte stämmer. Som om hans egna ”perfekta” barn automatiskt ger honom rätten att döma mig i min roll som förälder. Det sista jag orkar med efter en veckas barnbråk och jobb är en granne som tror han är barnuppfostransprofessor.
Ser ni ironin? Hur har vi som samhälle kunnat hamna i ett läge där folk tycker det är helt okej att lägga sig i andra familjers liv – helt utan inbjudan? Vad hände med begreppet personlig frihet och rätten att få välja hur vi uppfostrar våra egna barn? Det finns gränser för vad som är okej, och vissa kanske behöver lära sig vad de går.
Visst, jag kan vara rak och tydlig. Jag säger ifrån när barnen gör något fel, och jag förväntar mig att de lyssnar. Jag har inget intresse av att anamma någon vimsig ”kompisförälder”-metod där barnen får styra allt. Respekt är något man förtjänar, inte något man bara får. Mina barn ska lära sig det. Kanske borde han, där med sin pekpinne, fundera lite på sitt eget barns respektlöshet och hur deras relation egentligen fungerar.
Men denna ständigt besserwissriga granne har faktiskt öppnat mina ögon för ett större problem. Kanske har vi alla blivit lite för bra på att ge varandra råd vi aldrig bett om? Istället för att stötta varandra måste alltid någon kliva fram och kritisera. En påminnelse till er alla som tror att ni vet bäst: ibland är lösningen faktiskt att hålla tyst.
Jag är inte ute efter någon sorts föräldrahyllning där man får en guldmedalj bara för att man orkar. Kära grönskande granne – tack för att du påminner mig om att jag gör mitt bästa. Är det inte tillräckligt för dig? Nej, det är inte mitt problem.
Det är mer än nog att försöka göra sitt bästa för sina barn. Att möta andras förväntningar tar tid och energi vi kunde lagt på att vara närvarande med de små. Så, käre granne, nästa gång du tänker föreläsa mig om disciplin eller varför min metod är fel – kom ihåg: jag behöver varken din godkännande eller dina råd.
Skulle du ändå tro att du sitter på en bättre väg – kanske du kan behålla den för dig själv och låta oss göra saker på vårt sätt.
/ Anna
