Jag vet inte hur det är för andra, men jag har en svärmor som verkar tro att hon kan styra och ställa med precis allt. Från första stund jag träffade henne har hon varit en sådan person som alltid tror att hon vet bäst. Det började med små saker, som att ge tips om vad jag borde laga till middag, men nu har det eskalerat till en nivå där allt jag gör granskas.
Det värsta är när hon dyker upp oannonserad. Hon tittar runt i huset, hittar saker hon tycker är ”fel” och ser det som sin uppgift att säga det till mig. Mattan har tydligen fel färg, växterna står i fel krukor, och barnrummet… alltså, där ska vi inte ens börja. Om jag hade fått en krona för varje gång hon sagt ”jag skulle ha gjort så här” så hade jag varit en rik kvinna vid det här laget!
När jag blev gravid med vårt första barn hände något — hon fick ny energi. Det blev råd om barnmat, sömnmönster och apoteksgrejer i all oändlighet. Inte sällan tog hon min man åt sidan för att diskutera hur hon tyckte vi borde göra, som om jag inte hade något att säga till om gällande vårt eget barn.
Det blev värst när hon bestämde sig för att möblera om i barnrummet eftersom hon ansåg att det skulle ge ”bättre feng shui”. Utan att fråga oss! När jag kom hem från jobbet såg rummet helt annorlunda ut. Dekorationen jag hade lagt ner timmar på att fixa var utbytt mot saker hon hittat på rea. Allvarligt – vem gör sånt?
I början försökte jag vara artig, för jag ville inte skapa spänningar i familjen. Men efter den här händelsen valde jag att sätta ner foten. Det var som att hon inte förstod att vi är vuxna människor som vill leva på vårt sätt – inte hennes.
Till slut tog jag ett direkt samtal med henne och förklarade att vi uppskattar råd, men bara när vi själva ber om dem. Inga fler överraskningsbesök och absolut ingen mer ommöblering. Som tur är stöttade min man mig i det, och det har gjort vardagen lite lugnare.
Men tror du att hon tog till sig det? Naturligtvis inte. Hon försökte gå bakom ryggen på mig och vinna över min man på sin sida igen. Lyckligtvis har även han fått nog, och nu säger han rakt ut att vi klarar oss själva.
Jag förstår att min svärmor menar väl, men det finns en gräns där goda intentioner blir till ren inblandning. Vi måste sätta tydliga gränser – och hålla fast vid dem, även när det känns obekvämt. Låt ingen — inte ens familjen — ta över ditt liv utan din tillåtelse.
Till alla er som också har svärmödrar där ute: Stå på er. Ingen ska få bestämma hur ni lever ert liv. Nu räcker det, och jag kommer inte ge mig igen.
Hälsningar,
Anna