Är det bara jag, eller har världen blivit en kallare plats? Hej alla. På sistone har jag varit med om ett par saker som fått mig att fundera över hur vi som samhälle har blivit allt mer egoistiska. Vi lever i ett samhälle där det verkar som att ingen bryr sig om att göra något för någon annan – om de inte själva får något tillbaka.
Häromdagen stod jag i kassan på mataffären och kvinnan framför mig saknade en tio-krona för att kunna betala. Jag såg mig omkring för att se om någon kunde hjälpa henne. Jag tänkte för ett ögonblick att vi var ett samhälle som hjälps åt – men till min stora förvåning, så var det ingen som lyfte ett finger. Om det är rädsla för att bli avvisad, eller bara bekvämlighet, det vet jag inte. Självklart betalade jag, men jag blev chockad av bristen på initiativ från omgivningen.
Hur ofta ser vi inte någon som skulle behöva lite hjälp, men ingen erbjuder sig? Jag har själv sett äldre som kämpar med sina matkassar eller föräldrar som har fullt upp med barn i trotsåldern, och folk bara går förbi med blicken fäst i marken. Har vi blivit så inslutna i vår egen lilla bubbla att vi inte längre bryr oss om andra utanför den?
Det känns som att vi lever i ett samhälle där vi bara tänker: ”vad får jag ut av det här?” Det handlar alltid om att få något i utbyte. Men vad hände med att hjälpa någon bara för att de behöver det – utan att förvänta sig ett tack eller en gentjänst?
En annan oroande tendens är att vi låtsas som att vi inte ser eller hör andras behov. Har vi blivit så vana vid att kommunicera genom skärmar att vi har glömt hur man visar genuin omtanke? Det är en skrämmande utveckling.
Missförstå mig inte – det finns fortfarande människor som bryr sig, men de blir allt färre. Kanske måste vi börja uppskatta de små handlingarna i vardagen. Att hålla upp dörren, erbjuda en hjälpande hand eller bara lyssna när någon behöver prata. Det krävs så lite – men kan betyda så mycket.
Behöver vi verkligen kriser och katastrofer för att minnas vad medmänsklighet handlar om? Varför ska det behöva en stor olycka för att öppna våra hjärtan för andras problem? Varje enskild person kan göra skillnad – vi måste bara bry oss lite mer.
Jag hoppas att vi kan hitta tillbaka till ett samhälle där vi står tillsammans. Där vi hjälper och stöttar varandra. Det behöver inte vara stora handlingar – alla små goda gärningar räknas. Låt oss inte göra det till en tävling om vem som kan få mest, utan snarare om vem som kan ge mest.
Så, kära vänner, nu är det dags att vakna upp och börja ställa upp för varandra igen. Gå ut och se de där små situationerna i vardagen där någon kanske behöver en hjälpande hand. Kanske kommer du märka hur mycket varmare och mer givande livet kan vara när vi ger mer än vi tar.
Hälsningar, Emma
