Jag har aldrig varit en person som skriver insändare eller klagar offentligt, men nu måste jag få utlopp för mina känslor. Min pappa har träffat en ny kvinna, och ärligt talat är det helt okej. Han förtjänar att vara lycklig igen efter uppbrottet med mamma. Men det som verkligen stör mig är att hans nya flickvän har flyttat in och slängt ut alla mammas saker.
Jag förstår att det finns ett behov av en nystart, men det här känns hänsynslöst. Jag ser ingen respekt för det liv som mamma och pappa byggde tillsammans i över 20 år. Det var vårt hem, fyllt med minnen och föremål som är viktiga för mig och min syster. Nu känns det som om en virvelvind svept förbi och allt bara försvunnit. Möbler, fotografier och till och med mammas gamla grytor har ersatts med nya, moderna saker. Saker som saknar historia för oss.
Kanske är det barnsligt av mig, kanske borde jag inte bry mig så mycket om det materiella. Men det handlar inte bara om saker. Det handlar om symboler för vår familj, för min uppväxt och det liv vi haft. Nu står föräldrarnas lådor fulla av minnen staplade i garaget, som om de väntar på att slängas på soptippen.
Pappas nya flickvän beter sig som om hon äger huset. Hon har flyttat in med egna idéer om allt från väggfärger till hur stolarna ska stå. Jag känner mig som en främling i mitt eget barndomshem. Huset ser inte längre ut som vårt hem, utan mer som ett showroom ur ett inredningsmagasin. Ibland behöver jag andas in det förflutna, men all sådan luft är nu borta.
Jag har berättat för pappa hur jag känner, men han har inte ändrat sig. ”Vi måste skapa något nytt,” sa han. Men för mig känns det inte som en plats för en ny början – det känns som en ersättning. En nystart behöver inte betyda att man raderar det förflutna. Jag önskar bara att de kunde ha sparat några saker som påminner oss om mamma. Kanske en gammaldags vas eller ett par foton? Är det verkligen för mycket att be om?
Jag vill inte vara den elaka styvdottern som inte accepterar förändring. Jag önskar bara att pappa och hans nya partner visade lite mer respekt för minnena från vårt tidigare liv. Är det för mycket begärt att mamma får ha kvar sin plats i huset genom några få saker?
De flesta säger att jag måste vänja mig, att det här är livet. Men helt ärligt – ska det verkligen vara så enkelt att sudda ut spåren av ett helt liv tillsammans? Oavsett vad andra säger, så är det här allt annat än lätt för mig.
Hälsningar,
Emma
