Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva en sådan stickande orättvisa i mitt eget liv, men här sitter jag alltså, i all min förtvivlan över en familj som håller på att slitas isär. Min egen pappa, som jag alltid sett upp till som en förebild, har nu överfört allt han äger till sin nya fru – en kvinna han knappt kände i ett år innan de gifte sig.
Relationen mellan oss barn och pappa har alltid varit god, även om jag stundtals har känt mig lite bortglömd i skuggan av hans många förhållanden genom åren. Vi är inte riktigt en storfamilj, men vi är fem barn från hans tidigare äktenskap, och vi önskar bara en liten del av det han lämnar efter sig – både sådant av ekonomiskt och känslomässigt värde.
Det svåraste är ju att vi inte fick vara med i några av samtalen som ledde fram till detta beslut. Det kom som en chock när vi, ganska slumpmässigt, fick veta det genom min yngste bror som överhörde några kommentarer vid en släktträff. Vi satt där som frågetecken, ovetande om denna stora livsförändring som redan skett i pappas liv. Hans nya fru har förvisso aldrig varit särskilt intresserad av att skapa en relation med oss – kanske för att hon hela tiden haft sin egen agenda?
Många av er tänker säkert att pappa har rätt att göra vad han vill med sina egna pengar och ägodelar, men är det verkligen rättvist att våra liv ska styras av en person han knappt känner? Var finns lojaliteten gentemot oss, hans kött och blod, vi som alltid stått vid hans sida i både med- och motgång?
Vi har försökt prata med honom direkt, men får bara undvikande svar: att ”saker är inte som förr” och att vi ”måste förstå att livet går vidare”. Det är en märklig känsla att bli bortprioriterad på det här sättet, utan någon chans att förstå eller påverka.
Om hennes enda syfte var att stöta bort oss barn från familjen, är jag rädd att hon nu lyckats. Vi känner oss bortknuffade, och pappa verkar vara alltför bländad av sin nya kärlek för att inse vad han egentligen håller på att göra mot oss.
Och framtiden? Jag undrar vad som kommer hända den dag jag upptäcker att det inte finns någonting kvar av min pappas arv för mig – varken materiellt eller känslomässigt. Kommer denna kvinna bara att sälja allt och lämna oss med tomma händer? Är det såhär man behandlar sina barn efter alla dessa år av kärlek och samhörighet?
Kanske jag låter kall, färgad av min frustration, men jag skriver detta i hopp om att få höra andras tankar och erfarenheter. Finns det fler där ute som har gått igenom något liknande? Jag hoppas att min berättelse kan öppna upp för en diskussion om huruvida kärlek verkligen kan gå före familj, och hur allvarligt det är att låta utomstående påverka den grundläggande arvsrätten inom familjen.
Med förtvivlan och hopp om en lösning,
Elin
