Var börjar man egentligen när man upptäcker att ens egen pappa håller på att spendera en stor del av vår familjeförmögenhet på ett hus vi knappt har sett? För en tid sedan fick jag veta att pappa har tagit en betydande del av arvet från mina mor- och farföräldrar, och använder pengarna för att renovera sin flickväns familjehus i Thailand. Jag tycker det är fullständigt orimligt och extremt orättvist.
Renoveringar kostar mycket, och för mig är det en självklarhet att sådana investeringar ska gynna vår familj, inte stärka ekonomin hos någon annans familj i ett helt annat land. Pappa säger att det handlar om att han vill skapa något fint tillsammans med sin partner – men var kommer vi in i bilden? Jag ser det helt enkelt som ett svek.
Huset ligger i en liten thailändsk by där jag aldrig har varit. Vad är poängen för oss med att pappa investerar familjens pengar i ett hus vi inte har någon relation till? Det känns som att han bokstavligen bygger ett nytt liv där utan att tänka på oss här hemma. Vi hade kunnat använda de pengarna till att skapa en ny start i Sverige – kanske till och med köpa en sommarstuga som både barn och barnbarn hade kunnat ha glädje av.
Jag säger inte att han inte får ha ett liv med sin flickvän, men när han prioriterar någon annans familj framför sina egna barn, börjar jag undra vad han egentligen tänker med.
Jag funderar allvarligt på att sätta mig ner med honom och ställa ett ultimatum. Respekt för familjens investeringar är också respekt för familjen i sig – och kanske behöver han bli påmind om det. Vi har alltid varit en nära familj, och jag vill inte att hans val ska leda till att vi glider isär.
Jag tror inte att jag är ensam med de här tankarna. Är det bara jag som tycker att arv och familjeförmögenhet borde stanna inom den nära familjen? Är det inte ett stort ansvar att involvera barnen när man förvaltar ett arv? För just nu känns det mer som att pappa försöker köpa sig bort från oss. Att han verkar vilja försvinna in i en annan verklighet skrämmer mig.
Jag hoppas att han snart kommer till insikt, innan det är för sent – både för hans skull och för vår familj. Jag älskar min pappa, men just nu känns det som att han lever på en annan planet.
Med allt detta sagt kanske jag behöver ta ett steg tillbaka och låta honom hitta rätt själv. Men med tanke på hur detta påverkar familjen, kan jag inte låta bli att känna oro för utvecklingen.
Även om det här kanske låter hårt, känns det viktigt att visa vad som verkligen står på spel för oss. Vi är en liten familj, och vi måste vårda våra värderingar och varandra.
Sara
