Vi gillar att kalla oss ett jämställt samhälle, men jag måste säga att jag allt oftare ser tydliga brister i den här skrytbilden. Vem är det som håller igång vardagen hemma? Jo, det är kvinnorna, om du frågar mig. Det är dags att vi inser att vår jämställdhet inte har kommit så långt som vi gärna vill tro.
Varje dag ser jag kvinnor, inklusive mig själv, som springer från morgon till kväll för att få vardagen att fungera. Vi ser till att barnen är klädda och mätta, skjutsar till och från aktiviteter, planerar middagar och städar upp efter dem. Vi kommer ihåg födelsedagar, bokar tandläkartider och ser till att alla har rena kläder i garderoben. Och detta ovanpå våra heltidsjobb. Vad gör männen? Jo, många kanske diskar ibland eller klipper gräset när det behövs, men det är ofta vi kvinnor som bär den största delen av hushållsbördan.
Jag vet att vissa kanske tycker att jag överdriver eller låter bitter, men låt oss vara ärliga. Hur många gånger har vi inte hört från våra partners att de “hjälper till” hemma? Hjälper till? Det borde inte bara vara en hjälp, det är ett gemensamt ansvar! När män knappt vet vad barnens lärare heter eller när nästa föräldramöte är – kan vi då verkligen tala om jämställdhet?
Det handlar inte om att män inte kan, utan om att de inte prioriterar eller förstår vikten av dessa sysslor. Vi kvinnor har också vårt ansvar i detta. Vi låter det fortsätta genom att inte kräva en mer rättvis fördelning. Kanske är vi rädda för att uppfattas som tjatiga eller krävande – men vet du vad? Jag är trött på att vara den som alltid måste tjata för att saker ska bli gjorda.
Vi måste ta tag i detta, allihop. Vackra ord om jämställdhet räcker inte. Vi behöver prata öppet om våra förväntningar och komma överens om en tydlig fördelning av arbetsuppgifter. Annars är det vi som fortsätter bära den osynliga bördan av “allt som måste kommas ihåg och göras”, medan män spatserar runt i sitt så kallade jämställdhetsparadis.
Det är dags att kalla en spade för en spade och erkänna att vi faktiskt inte är så jämställda som vi gärna vill tro. Om båda arbetar utanför hemmet, borde ansvaret inne i hemmet delas lika. Vi behöver se fler män som tar initiativ – inte bara för att någon tjatar, utan för att de förstår att detta också är deras ansvar.
Jämställdhet i hemmet ska inte vara ett val – det ska vara en självklarhet. Män måste inse att när de säger att de “hjälper till”, så behandlar de i praktiken kvinnorna som chefer i ett hushållsbolag. Och vem vill egentligen ha det arbetet på egen hand?
Så, kära läsare – låt oss ta tag i detta och börja kräva vår rätt till äkta jämställdhet i hemmet, precis som vi gör på arbetsmarknaden. Det räcker inte med ord – vi behöver handling för att kunna kalla oss ett riktigt jämställt samhälle.
Hälsningar,
Anna
