Vi lever i en tid där rättigheter är den heliga graalen. Varenda dag läser vi berättelser om hur människor kämpar för sina rättigheter – vare sig det gäller arbetsliv, sjukvård eller utbildning. Missförstå mig inte, rättigheter är viktiga. Men låt oss inte glömma att samhället också bygger på skyldigheter.
Det verkar som att vi har glömt att ett fungerande samhälle vilar på en gemensam förståelse av både rättigheter och ansvar. Dessvärre verkar bekvämlighet och personlig frihet få allt fokus, medan vi knappt höjer ett ögonbryn för våra skyldigheter.
När någon väljer att inte gå upp och delta i arbetslivet, förväntar den sig ändå att samhället ska stötta – utan motkrav. Är det rimligt? Jag tycker inte det. Vi har ett socialt skyddsnät i Sverige, något vi verkligen ska vara tacksamma för. Men ska det verkligen vara en vilokudde?
Utbildning är ett annat exempel där denna obalans syns tydligt. När barn och unga får anpassade lösningar utan några krav på uthållighet eller närvaro – vilken signal ger vi då? Att krav är något man kan välja bort när det inte passar?
Det är inte heller ovanligt att höra folk klaga på skattenivån i Sverige, samtidigt som de drar nytta av vår avgiftsfria välfärd. Hur går det ihop? Om ingen vill bidra, vad är det då kvar av det gemensamma?
Jag är medveten om att alla inte har det lätt. Vissa drabbas av sjukdom, andra av arbetslöshet. Det här handlar inte om att neka hjälp till dem som verkligen behöver det. Jag talar om dem som inte orkar eller vill bidra, men ändå vill ta del av det kollektiva goda.
På arbetsplatser ser vi samma mönster: människor som tvekar att ge det lilla extra, men förväntar sig löneökningar och befordran. Var finns stoltheten i arbetet, viljan att bidra till något större än en själv? När blev det ”fel” att förvänta sig engagemang?
Detta är inte ett påhopp på dem som befinner sig i svåra livssituationer. Detta är ett rop efter bättre balans mellan de rättigheter vi har och de skyldigheter vi är skyldiga att uppfylla. Utan den balansen riskerar vi att kollapsa hela systemet som gett oss den frihet vi värderar så högt.
Så, vad sägs om att vända trenden? Vad sägs om att återinföra en förståelse för att ett samhälle – ett bra samhälle – måste vila på både rättigheter och skyldigheter?
Låt oss skapa ett samhälle där vi alla, ung som gammal, frisk som sjuk, tar ansvar för vår del av bördan. Endast då kan vi säkra att de rättigheter vi är så stolta över, kan bestå för framtida generationer.
Hälsningar,
Anna
