Jag har alltid jobbat hårt hela mitt liv. Från det ögonblick jag var gammal nog, började jag arbeta för att tjäna pengar och bygga en trygg framtid. Jag har varit så fokuserad på att ge mina barn en bra barndom att jag ofta glömde bort mig själv. Men nu, när de är vuxna och står på egna ben, vill jag börja använda mina hårt intjänade pengar på mig själv.
Till min stora förvåning reagerar mina barn negativt när jag berättar om mina planer. Jag blir kallad egoist för att jag vill resa, äta ute och unna mig lite frihet. Är det verkligen så oförståeligt att jag, efter decennier av hårt arbete, vill kunna njuta av livet?
Låt mig vara tydlig: jag förvägrar inte mina barn något de behöver. De har fått möjligheter, en bra utbildning och massor av kärlek. Men mina önskningar att använda mina egna pengar, mina sparpengar, innan jag blir för gammal för att uppleva världen – är det verkligen egoistiskt?
Jag har alltid uppfostrat mina barn till att stå på egna ben. Det har aldrig varit någon hemlighet att jag en dag vill prioritera mig själv. Jag drömmer om solnedgångar i Italien, vandringar i Schweiz och att leva lite mer spontant. Jag är trött på att känna skuld för det, och jag tycker inte att jag ska behöva anpassa mig efter andras förväntningar om hur jag bör leva mitt liv.
Vi kvinnor hamnar ofta i en position där vi måste vara försiktiga så att vi inte blir ”för mycket”. Vi ska inte ta för stor plats, inte spendera för mycket pengar på oss själva, och tydligen inte leva för mycket heller. Men jag har bara ett liv, och den här gången har jag tänkt att leva det på mina egna villkor.
Mina barn får mig att känna att jag sviker dem genom att sätta mig själv först. Jag undrar, är det verkligen konstigt att föräldrar vill uppleva både trygghet och äventyr i ålderdomen? Jag skadar ingen. Alla investeringar och eventuell arv kommer de få om eller när jag är borta. Fram tills dess tänker jag använda pengarna till att göra mig lycklig – här och nu.
Och till er som vill kalla mig en dålig mamma eller egoist, vad sägs om att visa lite respekt för andras livsval? Alla har inte samma drömmar eller prioriteringar. Mina drömmar är att leva. Att uppleva. Inte att sitta och räkna pengar åt någon annan.
Så ja, mina barn kallar mig egoist. Men jag kallar mig realist. Man måste ta tillvara på livet medan man kan; inga pengar i världen kan ge mig tillbaka tiden när den väl är borta.
Jag vill leva – just nu – och jag hoppas att fler vågar göra detsamma.
Hälsningar,
Anna