Det är märkligt hur pengar kan förändra en vänskap. Jag har varit bästa vän med Anna sedan vi var små, men nu känns det som att hon knappt står ut med mig längre. Allt började för några år sedan när jag fick ett välbetalt jobb och min ekonomi började bli stabil. Jag har jobbat hårt för att nå dit jag är idag, medan Anna har haft det svårare att hitta sin plats på arbetsmarknaden. Jag har alltid försökt vara stöttande, men det är som om hon inte kan glädjas för min skull.
Vi var så tajta förut, vi delade allt. Men nu känner jag en distans varje gång pengar kommer på tal. Det började med små kommentarer om min nya bil eller semestrar, men nu känns det som att hon undviker mig med flit. En gång, strax innan jul, bjöd jag ut henne på middag och föreslog att vi kunde fira vår långa vänskap på en lite finare restaurang. Hon tackade snabbt nej med ursäkten att hon inte ville känna sig ’nedgraderad’ till min version av lyxsnack.
Det gjorde faktiskt ganska ont. Jag har verkligen inte blivit en sån som slänger pengar omkring mig eller skryter om vad jag har råd med. Ändå verkar det som om Anna ser mig som ett hot nu. Till exempel, när jag föreslog att vi kunde åka på spa en helg, började hon genast prata om hur materialistiskt allt var. Det slutade med att vi inte åkte alls, för jag orkade helt enkelt inte höra fler ironiska kommentarer.
Det känns som att hon tror att bara för att jag tjänar mer pengar så vill jag trycka ner henne för det hon inte har. Det stämmer inte alls. Jag vill gärna hjälpa henne om jag kan, men det är som att hon har byggt upp en mur mellan oss. Ärligt talat gör det mig ledsen och besviken. Vänskapen har blivit snedfördelad på ett sätt den aldrig varit förut, och jag vet inte hur jag ska rätta till det.
Jag har pratat om det här med min man flera gånger, och han tycker jag borde ta upp det direkt med henne. Men jag är rädd att det bara ska göra saken ännu värre. Just nu känns det som att jag inte kan prata om något normalt längre utan att det kommer en spydig kommentar från hennes håll. Vi är inga tonåringar längre, vi är vuxna kvinnor, och jag hade verkligen hoppats att vi var bättre än så här.
Vissa säger att vänskap inte är en tävling, men uppenbarligen gäller inte det för alla. Vad ska jag göra när min bästa vän blivit min största kritiker? Kanske borde jag helt enkelt ta avstånd och låta det hela svalna lite. Men jag saknar verkligen den glädjen vi brukade ha tillsammans.
Om någon där ute har några råd, skulle jag verkligen vilja höra dem. Kanske någon har varit med om något liknande?
Hälsningar,
Emma
