Jag har en granne som är mer än lite intresserad av mitt liv. Faktum är att det känns som att hon lever för att bevaka mig i min vardag. Oavsett vad jag gör har jag en känsla av att hon ständigt har ett öga på mig. Det är som om hon har gjort det till sin huvudsyssla att ha koll på varje steg jag tar, och jag måste erkänna att det börjar kännas riktigt obehagligt.
Det började med småsaker. Hon kommenterar alltid vad jag har på mig – och visst, det kan vara välmenat, men det känns snarare som spydiga kommentarer maskerade som vänlighet. Jag har kanske en lite annorlunda stil, men varför ska min granne bry sig om vad jag har på mig hela tiden? Det är som att hon har en kikare riktad rakt mot mitt liv.
Men hennes nyfikenhet slutar tyvärr inte vid mina klädval. Hon har för vana att nämna när jag har besök, hur länge gästerna stannar – till och med vad vi pratar om! Jag förstår ärligt talat inte hur hon lyckas fånga upp all denna information, men jag misstänker att hon står gömd bakom sina gardiner och spejar. Det ger mig en riktigt obehaglig känsla av att ständigt vara iakttagen.
Till slut började jag tro att jag bara var paranoid – tills mina misstankar nyligen bekräftades. En dag när hon gick förbi mig i trapphuset nämnde hon en detalj från ett samtal jag haft inne i mitt eget hem. Något ingen utomstående borde känna till. Hur kan någon ha så mycket tid att lägga på andras liv?
Det värsta är när hon sprider skvaller i området under täckmantel av ”vänliga kommentarer”. Om jag åker bort över helgen kan jag få ett meddelande från en annan granne som undrar hur min resa var – en resa jag inte ens nämnt för någon. Då vet jag direkt att Nyfikna Grannen varit i farten igen, med full koll på allt jag gör.
Jag ska inte sticka under stol med att det här är otroligt frustrerande. Jag känner inte att jag kan slappna av i mitt eget hem, den plats där jag verkligen borde få vara mig själv utan att känna mig granskad. Vad hände med rätten till ett privatliv?
Jag vet att det kanske låter som att jag bara klagar, men jag är säker på att jag inte är ensam om den här upplevelsen. Kanske har du också en granne eller bekant som helt saknar förmågan att låta andra sköta sitt? Vad ska man egentligen göra? Ska jag konfrontera henne, eller bara ignorera och hoppas att hon till slut får ett eget liv att fokusera på?
Jag har försökt vara vänlig, antytt att jag föredrar att vissa saker förblir privata, men det verkar inte hjälpa. Kanske måste jag bara säga som det är – tala klarspråk och sätta gränser? Men leder det till ett ännu mer spänt grannskap?
Jag vet ärligt talat inte vad som är värst: att bli konstant övervakad, eller dramatiken som kan uppstå om jag säger ifrån. Oavsett vad som händer hoppas jag att situationen får en lösning snart. Så nu vänder jag mig till er läsare – vad skulle ni göra om ni var i mina skor?
Med vänliga hälsningar,
Emma
