Kära läsare,
Jag har burit på något länge som jag inte längre klarar att hålla för mig själv.
Det handlar om min bästa väninna, som är gift med en man jag helt enkelt inte står ut med att vara i närheten av.
Vi har varit bästa vänner så långt jag kan minnas, men hennes relation håller verkligen på att sätta vår vänskap på prov.
Låt mig måla upp en bild av den här mannen. Han är en skrytig typ utan like. Varje gång vi är i samma sällskap pratar han bara om sig själv, hur fantastisk han är på jobbet och hur mycket pengar han tjänar. Det är som om han tror han är huvudrollen i en film där vi andra bara är statister.
Och som om det inte vore nog, har han en märklig förmåga att alltid överträffa andras berättelser. Har du varit på semester i Spanien? Då har han såklart backpackat ensam i Himalaya. Har du fått en befordran? Han fick en för tre år sedan… Det går inte att föra ett normalt samtal med honom utan att bli överkörd av hans självgoda inlägg.
Jag har försökt prata med min väninna om detta. Hon bara skrattar bort det och säger ”han är bara sån”. Men innerst inne är jag orolig för henne. Jag förstår inte hur hon står ut med en man som är så självupptagen och okänslig mot de omkring sig. Det måste vara otroligt påfrestande att aldrig bli hörd – särskilt i sitt eget äktenskap.
Jag har dessutom märkt något som verkligen stör mig: han talar nedlåtande till henne. Det får mig att undra om även hon borde vara oroad. Hon kan komma med enkla förslag om vad de kan göra en helg, och han dumförklarar henne som om hennes åsikter inte betyder något. Ser han inte hur fantastisk hon är? Eller ännu värre – bryr han sig ens?
Visst, många kanske tycker att jag lägger mig i något jag inte har med att göra, men hur ska jag bara stå tyst och se på? Jag har funderat på att dra mig undan från vänskapen, bara för att slippa all den negativitet han för med sig. Men jag är rädd att förlora henne. Kan jag verkligen ge upp en livslång vänskap på grund av detta?
Kanske har någon av er varit i en liknande situation och har några råd att ge? Ska jag bara acceptera att han är en del av hennes liv nu, eller behöver jag prata ärligt med henne om hur det påverkar vår relation? Hur som helst, jag skulle verkligen uppskatta era tankar.
Tack för att ni tog er tid att läsa. Jag hoppas att detta kan väcka en diskussion – kanske får jag lite hjälp att se situationen ur fler perspektiv. Kanske är jag för hård mot honom… men jag behöver förstå hur andra ser på det här.
Vänliga hälsningar,
Sofia