Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Här har jag bott i Sverige och levt ett relativt sparsamt liv, medan mamma bestämde sig för att flytta till Spanien för att njuta av ”det goda livet”. Det goda livet visade sig vara en evig semester med vin, lata dagar på stranden och spansk dans sent in på nätterna. I början unnade jag henne det. Ensamstående mamma som jobbat hårt hela livet – klart hon förtjänade ett fint pensionärsliv. Men nu?
För det första är det faktiskt mina framtida arvspengar hon spenderar på tapas och cava. Jag kan riktigt se henne framför mig där hon sitter i den lilla lägenheten hon köpt, strålande nöjd medan hon skålar med sina nya ”bästa vänner”. Vänner som dök upp från ingenstans så fort de förstod att hon inte direkt snålar.
Det är som att hon har glömt sitt gamla liv – glömt att hon har en dotter kvar i Sverige som faktiskt hade behövt lite hjälp ibland. Mamma har under större delen av mitt liv varit restriktiv med pengar, så jag fattar inte riktigt vad som har hänt nu.
Kanske är det värmen som kokat hennes hjärna? För varje meddelande jag får från henne handlar det bara om hur fantastiskt allt är. ”Bada i havet i november? Helt underbart!” ”Tapas och vin varje kväll? Hur härligt som helst!” Helt ärligt? Hon låter mer som en bortskämd tonåring än en pensionerad och ansvarstagande mamma.
Jag förväntar mig inte att hon ska skicka mig pengar varje månad eller något sånt, men en liten spark i baken till att lägga undan lite på ett sparkonto hade kanske inte varit helt dumt? För hennes egen skull! För om hon gör slut på allt nu, vad händer då om hon plötsligt måste flytta tillbaka till Sverige och inte har några pengar kvar – speciellt om den spanska sjukvården visar sig bli dyrare än hon trott?
Kanske är det själviskt av mig att tänka så här. Kanske tycker vissa att hon bara borde få leva livet i fred. Men det är lätt att säga när man inte har en mamma som beter sig som om hon vunnit på Lotto och helt glömt var bromspedalen sitter.
Så frågan jag ställer mig: ska jag försöka tala henne till vett, eller bara låta henne leka i solen tills regnet kommer – utan någon livboj i sikte? Jag hittar inga svar själv, så kanske har ni några tankar? Är jag orimlig, eller är det mamma som blivit lite för förtjust i den spanska livsstilen?
Hälsningar,
Emelie
