Många kanske tycker att jag är hjärtlös, men jag klarar inte längre av att stötta min familj ekonomiskt. Jag har kämpat hårt för att bygga upp min egen framtid, och jag tycker det är orättvist att jag ska betala för deras dåliga val. Här är min historia.
Jag växte upp i en familj där pengar alltid var ett bekymmer. Mina föräldrar spenderade pengar som om morgondagen inte existerade. Resor till solen och dyra märkeskläder prioriterades alltid före att betala räkningar eller att lära mig sunda ekonomiska vanor. När jag flyttade hemifrån vid arton års ålder insåg jag snabbt hur mycket jag behövde lära mig om ansvarsfullt ekonomiskt tänkande.
Genom åren har jag varit duktig på att spara och investera i min framtid. Men medan jag lärt mig av min familjs misstag, har de inte förändrats. De fortsätter att ta lån de inte kan återbetala och spenderar pengar på saker de inte behöver. Och varje gång pengarna inte räcker till, är jag den första de ringer för att be om hjälp.
Det har varit otaliga telefonsamtal där jag ombetts att betala deras elräkning, eller täcka kostnaderna för ännu en semesterresa till solen. I början hjälpte jag dem, men nu har jag bestämt mig för att det är dags att säga nej.
Varför ska jag, som kämpat för att vara ansvarsfull, belöna dem för deras brist på ansvar? De är vuxna människor som haft alla möjligheter att lära sig av sina misstag. Jag är trött på att vara deras säkerhetsnät.
Det är inte min uppgift att rädda dem från deras egen oansvarighet. Att ge dem pengar känns inte ens som riktig hjälp längre. Kanske måste de nå botten innan de inser att de måste ändra hur de hanterar sin ekonomi.
Jag vet att många tycker man alltid ska ställa upp för sin familj. Men vad händer med mig – får mina behov någonsin komma först? Jag vill leva mitt liv utan ständig oro för om jag har nog för att betala mina egna räkningar, bara för att jag ännu en gång hjälpt min familj ur en kris.
Innan du dömer mig för att vara hjärtlös – försök sätta dig in i min situation. Det är lätt för utomstående att säga att man alltid ska hjälpa till, men det är jag som får ta konsekvenserna varje gång jag säger ja.
Jag hoppas fler kan förstå att ibland är det rätt att välja sig själv först. Jag har fått nog av att vara den ständiga stödpelaren. Nu måste min familj lära sig att ta ansvar för sina egna ekonomiska handlingar.
Kanske vaknar de upp en dag och inser att man inte kan leva på andras bekostnad för evigt. Tills dess säger jag nej.
Hälsningar,
Emma