Jag har ett problem som säkert många av er där ute inte vågar prata högt om.
Men här kommer det: Jag klarar inte av min svärmor. Hon är den typen som alltid har åsikter om allt, särskilt när det gäller mitt förhållande till min man och uppfostran av våra barn. Det är inte det att jag inte tål lite kritik – men från henne kommer det aldrig något konstruktivt, bara en evig ström av småsaker och negativa kommentarer som gör mig galen.
Det värsta är att hon är så leende och vänlig när andra är med, men när vi är ensamma? Då kommer de giftigaste kommentarerna – som om vi har en privat liten krigszon. Jag har försökt prata med min man om det, men han verkar antingen blind för hennes beteende eller så klarar han inte att ta konflikten med henne. Det kanske beror på att han är ensambarn och alltid haft henne hängande över sig.
Jag har vänner i min ålder som säger att jag borde “stå ut” för husfridens skull – men är det verkligen värt att förlora förståndet för? Jag tycker inte det. Ingen ska behöva känna sig illa till mods i sitt eget hem. Därför har jag tagit ett aktivt beslut: jag har rätt att skydda mig själv och mitt mentala välmående.
Det innebär att jag numera träffar henne betydligt mer sällan. Om min man vill ta med barnen och hälsa på henne, fine. Men jag följer inte med om jag inte absolut måste.
Vissa tycker kanske att jag överdriver eller är osympatisk. Kanske det. Men om inte jag sätter mig själv först – vem ska då göra det? Jag säger inte att man ska bryta all kontakt, men att minska mängden har varit nödvändigt för min egen skull. Det har hjälpt mig att undvika de där eviga smågrälen som annars uppstår efter varje besök.
Det är också viktigt att förstå att att skydda sig från giftiga relationer inte är ett svaghetstecken – det är ett tecken på styrka. Oavsett hur nära relationen anses vara. Jag hoppas att någon där ute kan relatera till min situation och att jag inte är ensam om att känna mig fast i en sådan här dynamik. Det är okej att vara lite självisk – så länge vi inte glömmer att vårt inre lugn också måste vårdas.
Vad tycker ni? Ska vi bara bita ihop och acceptera ”krävande” svärföräldrar för att få ha ett lugnt liv? Eller är det faktiskt okej att ta ett steg tillbaka och säga “nu får det vara nog”? Jag skulle gärna vilja höra era knep för att hantera ”problematiska” släktingar.
Hälsningar,
Emma