Jag vill dela något personligt. Det känns inte längre som ett tabu för mig, men kanske kan det ge andra ett nytt perspektiv. Jag var otrogen mot min man. Där är det – svart på vitt. Jag vet att det låter hemskt, men låt mig förklara varför det hände, innan ni dömer mig som den värsta i världen.
Vi hade varit tillsammans i tolv år. Jag älskar honom fortfarande, och ja, tro det eller ej, jag ångrar det som hände. Han är en god man. Men jag började känna mig osynlig. Inte bara lite, utan så pass att det kändes som om vi levde på två olika planeter, tydligt separerade av en mur av tystnad och brist på närhet. Jag försökte säga till, verkligen, men varje gång jag öppnade munnen, var det som att ropa in i ett tomt rum där bara ekot svarade.
Uppmärksamhet är ingen lyx, det är en nödvändighet i en relation. Jag längtade efter en enkel komplimang, en varm kyss när han kom hem. Alla säger att kommunikation är nyckeln, men vad gör man när dörren är låst och nyckeln är försvunnen? Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Många kvinnor (och säkert män också) går runt som spöken i sitt eget hem – osynliga, förbisedda.
Så mötte jag någon som gav mig uppmärksamhet. Jag blev sedd. Ett par vänliga ord här, ett leende där. Det var som vatten för en törstig själ. Jag säger inte att otrohet är förlåtligt, men känslan av att bli sedd som värdefull, vägde tungt i vad som drev mig dit. Det handlade inte om brist på kärlek till min man, utan ett akut behov av att känna mig uppskattad.
Jag vet att många kvinnor brottas med detsamma, och kanske är det dumdristigt att säga det högt. Vi lever ju trots allt i en kultur som romantiserar lidande för kärlekens skull. ”Håll ut”, säger de. ”Äktenskap är ingen dans på rosor.” Men jag undrar: Är det så fel att vilja dansa över huvud taget? Hur många av oss går runt med en ouppfylld längtan efter något så enkelt som äkta mänsklig närhet?
Jag vill inte lägga all skuld på min man. Som jag sa, han är en fin kille. Men vi kan väl alla vara överens om att en relation kräver två? Det kräver engagemang från båda parter för att hålla lågan vid liv. Jag hoppas att alla som läser detta och är i ett förhållande tar en liten paus och tittar på sin partner. Är ni verkligen närvarande för varandra? Eller är ni bara där fysiskt, medan vardagen kör över er?
Så nej, jag ursäktar inte mitt handlande, men jag önskar förståelse för situationen som ledde till det. Kanske kommer någon döma mig. Kanske kommer någon förstå. Hur som helst – det här är min sanning.
Sofia
