Känner någon igen sig? Man avsätter tid i ett hektiskt liv för att träffa sina vänner, kanske på ett mysigt café eller hemma hos någon. Förväntningarna är höga – vi ska ju snacka, skratta och uppdatera varandra om allt som hänt sedan sist. Men vad händer? Inom fem minuter handlar samtalet bara om barnen. Det blir långa utläggningar om blöjbyten, förskoleproblem och vad lilla Leo sa till frukost. Jag måste erkänna att jag då sitter och nickar artigt medan jag scrollar igenom Instagram under bordet.
Jag förstår det. Barnen är naturligtvis en enorm del av livet för många och tar upp både tid och energi. Men är det verkligen det enda vi har att prata om? Vad hände med de där samtalen om livet, kärleken, drömmarna och oron? De stora ämnena som en gång höll oss vakna till långt efter midnatt tillsammans med ett glas vin och skratt. Har vi verkligen blivit så enkelriktade bara för att barnen kommit in i bilden?
Jag skulle gärna höra om hur mina vänners jobb går, vilka böcker de läser, vilken musik de upptäckt eller hur de hanterar livets små och stora utmaningar. Allt kan inte filtreras genom föräldraskapet. För mig blir det snabbt tråkigt att höra om små rutiner och tillfälligheter i småbarnens värld. Det känns som att dessa samtal mest blir en tävling i föräldraskap. Och då har jag svårt att känna mig inkluderad och sedd som person, när mitt barnfria liv just nu förbises.
Kanske är jag självisk, vissa skulle säkert säga det. Men jag tror faktiskt att det handlar om att bevara vänskapen och ge alla en lika stor chans att prata om det som är viktigt för just dem. Jag menar inte att barn aldrig ska nämnas – de är ju också en del av livet. Men att ägna en hel kväll åt bara det försöker jag undvika.
Kanske är lösningen att vara mer öppen? Säga som det är när samtalet börjar tappa gnistan och jag känner mig frånkopplad. Jag kan föreslå andra ämnen eller helt enkelt lära mig att sätta gränser för vad jag vill vara en del av. Det är viktigt för mig att mina relationer kan vara något mer än bara en utväxling av varandras – eller barnens – vardag.
Det är en konst att hålla vänskaper meningsfulla när vi går igenom olika faser i livet. Men jag förväntar mig mer av mitt umgänge än att bara bekräfta deras livsval som föräldrar. Och om det innebär att jag riskerar att såra någon, så kanske det är priset för att få till riktiga, intressanta samtal? Vi pratar öppet och sätter gränser i kärleksrelationer – varför skulle vi inte göra det med våra vänner?
Så nej, jag tänker helt enkelt inte lägga min tid på träffar som bara handlar om barn. Och jag står för det.
Vänliga hälsningar,
Sara