Jag måste bara få det här ur mig. Jag vet att det är en kliché att störa sig på svärmor, men jag står verkligen inte ut längre. Sommar efter sommar, vinter efter vinter – oavsett årstid – ska svärmor alltid följa med till stugan. Jag hade hoppats att stugan kunde vara vår lilla fristad, en plats för oss och barnen. Men nej då, där sitter hon som någon sorts självutnämnd matriark och trampar sönder alla fina stunder vi försöker skapa.
Jag tror det är sättet hon aldrig kan låta saker bara vara. Om jag kliver upp tidigt för att ta en tyst morgonkaffe, är hon där med kommentarer om hur jag tillagar den. Har jag bakat en kaka, så påpekar hon att hon kan göra det bättre – och att jag använde fel mängd socker. Det är alltid något som kunde ha gjorts på ett annat sätt – hennes sätt såklart. Hon har alltid en åsikt om precis allt.
Barnen verkar också trötta på henne. De pratar redan om ”det tråkiga besöket” och jag hör hur de viskar till varandra om att undvika farmors ”historielektioner”. Allting måste bli en föreläsning om hur det var på 60-talet, vilken färg servetterna hade eller vad hästar brukade äta. Javäl – men ska inte högtider och semestrar få vara lite roligare och mer avslappnade?
Det värsta är att min man inte verkar se problemet. Han säger alltid att hon menar väl. Men hur väl menar man egentligen när man kritiserar allting jag gör? Det är som att han utvecklat en immunitet mot hennes eviga pikar och kommentarer. ”Sån är hon bara”, säger han. Tack för den analysen – men det hjälper inte mig som står mitt i det.
Och jag vågar knappt ta upp saken heller, för då är jag den ”elaka svärdottern”. Tänk om jag bara kunde få säga att det inte är okej. Tänk om någon hemma kunde visa lite förståelse. Kanske kommer det sluta med att jag tappar kontrollen – men har man inte rätt att önska sig en mer harmonisk semester på stugan?
Det låter säkert otacksamt, och jag förstår att vissa tycker jag ska stå ut för familjefridens skull. Det är lätt sagt när man inte är den som utsätts för det här varje gång vi åker dit. Kanske hennes ständiga smågnäll är ett uttryck för ensamhet, och äldre människor har definitivt behov av sällskap. Men ska det betyda att vår familjerelation måste stå tillbaka varje gång?
Kanske är jag hård som ens skriver detta. Men jag hoppas att någon känner igen sig och har några kloka råd som kan göra situationen lättare. Har en svärdotter egentligen rätt att sätta gränser utan att det leder till familjebråk? Finns det något hopp för oss? Eller måste jag fortsätta leva med den här frustrationen som ligger och pyr under ytan? Jag vill ju bara ha en trevlig stund med barnen på stugan – skapa fina minnen, inte gå på tå hela tiden.
Kanske finns det en lösning? Låt oss hoppas det!
Vänliga hälsningar,
Emma