Kära medmänniskor, nu måste jag få lätta mitt hjärta om något som stört mig ett bra tag. Jag är nämligen less på alla dessa grannar som verkar tro att vi ska bli bästa vänner bara för att vi råkar bo nära varandra. Jag har inte flyttat till ett kollektiv eller en gård med storfamilj – jag har flyttat till mitt eget lilla andningshål för att få lugn och privatliv.
Missförstå mig rätt – jag är artig och säger ’hej’ när jag möter grannen, och jag gillar att vi kan hålla en vänlig och hjälpsam ton om det verkligen kniper. Men där går min gräns. Jag behöver inte bli inbjuden till allt från trädgårdsfester till gårdsstädningar. Gemensam grillkväll? Nej tack, jag har en egen grill.
En av mina grannar kommer ofta förbi för att småprata. Visst, trevligt… men jag har varken tid eller lust att prata om helgens sportresultat eller hur kraftig den senaste stormen var. Varje gång jag ser honom komma vet jag att där försvann tio minuter jag inte hade planerat. Jag har inte lagt till ’snacka med grannen’ i min veckoplan.
Det värsta är när det ska till att bildas något slags ”grannskapsanda”. Jag har redan tackat nej till deras Facebook-grupp tre gånger – jag är verkligen inte intresserad av notiser om varje liten sak som händer i området. Jag tänker inte vara med och måla lekplatsen heller – mina barn har vuxit upp och flyttat hemifrån. Varför ska jag då lägga min helg på det?
Jag kan mycket väl gå förbi skräp som någon lämnat på gångbanan, och jag klagar inte när barn spelar trummor utomhus. Det är en del av att bo där vi bor och jag accepterar det – men vi behöver inte göra mer av relationen vår än vad som krävs. Privatliv är viktigt för mig, kanske till och med viktigare än en välklippt gemensam gräsmatta.
Så fort jag försöker prata om det här är det någon som kallar mig asocial. Vad är det för fel med det? Asocial betyder inte att man inte gillar folk – jag tycker om att umgås med mina egna vänner, men jag vill välja dem själv. Jag växte upp i ett samhälle där man respekterade människors privatliv, och det håller på att försvinna nu när alla är ständigt uppkopplade och sociala dygnet runt.
Vad hände med respekten för de som bara vill ha lugn och ro? Det verkar som att tystnad inte längre är en dygd. Måste vi verkligen vara bästa kompisar och delta i alla dessa sociala aktiviteter för att vara nöjda? Jag klarar mig utmärkt utan. Faktum är att jag trivs som bäst när jag får njuta av en söndag utan att någon ringer på dörren och vill att jag ska följa med och plantera i någon rabatt.
Så, innan du knackar på dörren min för att be om socker – fundera på att skicka ett sms först. Vi lever ju ändå i framtiden.
Med vänliga hälsningar,
Lisa Johansson