Det finns tydligen en oskriven regel att man bara ska ställa upp för familjen utan att klaga. Men nu har jag fått nog av att alltid vara den som rycker in för min syster och hennes barn! Det är inte det att jag inte älskar dem, men det måste få finnas gränser för hur mycket tid och energi jag ska lägga på att vara ”supermoster”.
Min syster har alltid något hon behöver hjälp med när det gäller barnen. Har hon ett möte på jobbet? Då ringer hon mig för att hämta barnen efter skolan. Ska hon ut med vänner? Då är det jag som får sitta barnvakt. Har ett av barnen magsjuka? Då är det jag som är hennes räddningsplanka så att hon ska få en timme i fred. Jag undrar om hon någonsin har stannat upp och tänkt att jag kanske också har ett eget liv att leva.
Jag vill inte låta hård eller hjärtlös, men är det verkligen mitt uppdrag att vara dörrmatta varje gång hon behöver hjälp? Jag har faktiskt egna intressen, vänner och ja – även jobb och åtaganden som fyller min tid. Att ständigt behöva säga ja till hennes förfrågningar känns ärligt talat som ett utnyttjande, där mina prioriteringar alltid hamnar i andra hand.
Jag vet att man ska hjälpa varandra inom familjen, och det brukar jag göra. Men detta har gått från att vara ”att hjälpa till” till att bli ett återkommande ansvar. Ska jag verkligen behöva tillbringa alla mina helger och kvällar med att passa barn, istället för att få koppla av och göra något som är viktigt för mig själv? Det känns orättvist att min syster så lätt överför sitt ansvar på mig utan att reflektera över vad det kostar mig – både i tid och energi.
Och innan någon säger att jag är egoistisk eller emot familjebanden – låt mig vara tydlig: Jag älskar min familj. Jag älskar min syster och hennes barn. Men det måste gå att sätta gränser utan att bli stämplad som hjärtlös. Mitt liv är också värdefullt. Jag vill ha tid att följa mina egna mål och drömmar, utan att känna att jag sviker någon varje gång jag säger nej.
Visst, någon kanske tycker att jag borde prata med min syster om detta. Saken är den att jag redan har försökt, men varje gång jag försöker förändra situationen slutar det ändå med att jag ger efter för att undvika konflikt. Det kommer inte bli någon förändring förrän jag sätter ner foten ordentligt.
Så ja – kanske uppfattas jag som kall. Men jag känner att jag är klar med att vara ”räddningsmostern”. Jag tänker inte längre känna mig tvingad att ta ansvar för andras val eller prioriteringar, och om det skapar dålig stämning, så får det vara hennes ansvar att hantera det.
Det är på tiden att hon själv tar ansvar och organiserar sitt liv bättre – eller kanske anlitar någon professionell som kan hjälpa till utan att känna skuld. Från och med nu är jag moster vid festliga tillfällen och hjärtliga stunder – inte en nödlösning varje gång livet krisar.
Hälsningar,
Emma.