Nu måste jag bara få säga det: Jag orkar inte längre lyssna på ändlösa historier om mina vänners barnbarn. Det är som om varje väninna jag har numera tror att just hennes barnbarn är det mest fascinerande lilla väsen som vandrar på jorden. Om vi ska vara ärliga – hur spännande är det egentligen att höra om dessa småttingar?
Jag förstår absolut att man är stolt över sina barnbarn. Men ärligt talat, hur många gånger kan man orka lyssna på berättelser om lille Adam som tog sina första steg eller hur fantastiskt det är att barnet kan säga ”mamma” eller ”pappa”? Det blir helt enkelt för mycket detaljer. Jag säger inte att jag aldrig vill höra om dem – men lite variation i samtalsämnena vore verkligen uppskattat.
Det som provocerar mig är att det alltid förväntas vara en ensidig glädje att höra om barnbarn. Om jag så mycket som antyder att jag inte är så förtjust i barn generellt, får jag blickar som om jag vore ett monster. Och Gud nåde mig om jag faktiskt skulle säga rakt ut att jag tycker att ungar är tråkiga!
Det verkar finnas en oskriven regel att efter en viss ålder ska man bada i barnbarnens bedårande små liv. Jag är inte något bittert troll som sitter ensam i ett torn och hatar små människor, men för mig faller det mer naturligt att intressera mig för vuxna samtalsämnen.
Jag skulle mycket hellre vilja prata mer om vad mina vänner har för sig nuförtiden, vilka böcker de läser eller vilka resor de drömmer om – istället för att allt ska kretsa kring familjens senaste tillskott. Jag saknar konversationerna där vi faktiskt pratar om andra saker än blöjor och dagisinskolning.
Kanske är detta bara en fas jag går igenom. Kanske blir jag en dag själv den som brinner av längtan efter att visa bilder på mitt barnbarn till alla – både de som bryr sig och de som inte gör det. Men just nu måste jag få säga att jag gärna skulle vilja ha en paus.
Är jag verkligen den enda som känner att vardagen blivit smockfull av detaljer från skolaktiviteter, barnteckningar och oro över vad lilla Maja ska ha på sig till maskeradfesten?
Kan vi inte bara ta en fika där vi pratar om något annat än barnbarnens detaljerade välmående? Vad sägs om att gå på bio och se något som inte innehåller animerade figurer? Jag vill gärna återuppleva känslan av att föra samtal som inspirerar och utmanar utan att de avslutas av bilder på ett barn indränkt i gröt.
Det skulle vara en befrielse att få prata om något annat än dessa småbarn nästa gång vi ses. Kanske prata om något som inte har med barn alls att göra. Jag hoppas jag inte blir korsfäst för att säga det rakt ut – men det är bara så jag känner just nu.
Hälsningar, Anna