Jag vet att det här kommer väcka reaktioner, men jag måste bara få ur mig det. Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern, med en man som är mer engagerad i sitt jobb än i mig. Vi har två barn, och för all del – jag älskar dem. Men ibland känner jag att jag har försvunnit i mitt eget liv. Vem är jag egentligen, förutom en person som tvättar kläder, lagar mat och kör ungar hit och dit?
Det är inte så att min man är en dålig person. Han jobbar hårt för att ge oss ett bra liv, men han är nästan aldrig närvarande. Våra samtal handlar knappt om något annat än vem som ska hämta på förskolan eller vad som saknas i kylskåpet. Jag saknar att bli sedd, att känna mig som en kvinna – inte bara som mamma och hushållerska.
Så, för några månader sedan, hände det något. Jag mötte en man som fick mig att känna mig levande igen. Det var inte planerat, men vi började tillbringa tid tillsammans. Han gav mig uppmärksamhet, komplimanger och påminde mig om hur det känns att vara attraherad – och att bli attraherad av. Jag vet att många kommer kalla mig självisk, eller värre, men sanningen är att jag känner mig som en hel människa när jag är med min älskare. Det är som om jag vaknat upp efter att ha varit i dvala i flera år.
Jag förstår att folk kommer döma mig. ”Men barnen då? Skadorna som kan följa av detta?” kanske ni tänker. Tro mig, jag har tänkt på det. Jag vill inte att mina barn ska lida på grund av mina handlingar, men samtidigt vill jag visa dem att alla människor – även deras mammor – har rätt att vara lyckliga. De ska inte växa upp och tro att det är rätt att ge upp sitt eget välbefinnande för att upprätthålla en fasad i ett förhållande som inte ger något tillbaka.
Självklart biter samvetet också på mig. Tanken på att såra min man skrämmer mig. Men hur är det med att såra sig själv genom att ge upp allt som ger glädje? Livet är för kort för att vara olycklig, om ni frågar mig.
Det här är inte skrivet för att få sympati, men kanske för att ge en röst åt andra som känner likadant. Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda, och jag har fortfarande inte alla svar. Kanske måste jag en dag fatta ett beslut som förändrar allt. Men just nu njuter jag av de stunder av passion och livsglädje som min älskare ger mig.
Vad skulle ni göra om ni var i mina skor? Är jag verkligen så ansvarslös som vissa kanske tycker – eller har jag rätt att följa mitt hjärta?
Varma hälsningar,
Anna
