Detta har varit en hemlighet jag burit på, men nu känner jag att det är dags att lyfta på locket. Jag har varit otrogen mot min man i flera år, och nyligen fick han veta det. Tro det eller ej, jag bryr mig inte. Jag vet att många kommer att döma mig, men jag ser det på ett annat sätt.
Min man och jag har varit gifta i snart femton år, och vi har två underbara barn tillsammans. För de som ser oss utifrån verkar vi som den perfekta familjen. Och det har vi varit, under en lång tid. Men alla relationer slits ut med tiden om inte båda parter anstränger sig för att hålla kärleken vid liv. I vårt fall kände jag att vi hade fastnat. Vi blev mer som sambor än som älskande makar, och jag saknade den passion vi en gång hade.
Det dröjde inte länge innan jag mötte en annan man genom mitt jobb, och vi fick en särskild kontakt – något jag inte känt på länge. Den kvällen vi föll för frestelsen fylldes jag inte av ånger, utan av ett slags lättnad. Det var som att ta ett djupt andetag efter att ha hållit andan alldeles för länge. Jag förstår att många tycker att man borde prata med sin partner om sådana känslor, men det är inte alltid så enkelt.
Jag försökte prata med min man flera gånger om hur jag kände, men vi kom aldrig riktigt framåt. Han ville låtsas som att allt var bra, och jag kände mig som fångad. Den här situationen blev min väg ut – min hemliga del av livet som gav mig något att se fram emot.
När han till slut upptäckte otroheten väntade jag mig ett stort uppgör. Skulle vi skrika, kasta saker, kanske till och med tala om skilsmässa? Istället blev det ett tyst uppgör. Han såg på mig tyst, som om han till slut förstod vad som varit fel mellan oss. Jag vet fortfarande inte vad han tänkte, men han bestämde sig för att stanna.
Jag vet att många kommer att säga att jag gjort något fruktansvärt, men jag ser det som en väckarklocka för oss båda. Några kanske tycker att jag är egoistisk – och ja, kanske är jag det. Kanske behövde vi just den här chocken för att inse att vi måste ta tag i våra liv. Nu jobbar vi på att bygga upp förtroendet igen, och för första gången på många år har vi öppna och ärliga samtal om var vi är och vad vi vill.
Jag säger inte att otrohet är rätt, men jag tror jag skulle ha varit ännu mer olycklig om jag hade fortsatt vara tyst om hur jag kände. Livet är inte så svart och vitt som många tror. Jag ångrar inte de val jag gjort, för de har lett oss hit.
Vi försöker och vi misslyckas, och ibland är det just misstagen som får oss att komma vidare från den punkt där vi fastnat.
Emma
