Det kanske inte är vanligt att säga det här högt, men jag känner att jag bara måste dela min historia. Jag har inte pratat med min mamma på över två år, och ärligt talat, jag saknar henne inte alls. Jag vet att många kanske tycker att det låter kallt och känslokallt, men innan du dömer, vill jag gärna förklara varför.
Vår relation har aldrig varit enkel. Min mamma hade alltid starka åsikter om hur jag borde leva mitt liv. Hon kritiserade ofta mina val och mål, och inget jag gjorde var någonsin bra nog. Även som vuxen kände jag att jag aldrig kunde leva upp till hennes förväntningar. Det var alltid något fel på mig i hennes ögon – mina kläder, mitt jobb eller människorna jag omgav mig med.
Vi hade otaliga diskussioner som alltid slutade med att jag kände mig liten och värdelös. Om jag ska vara ärlig så var vår relation mer utmattande än stärkande. Att ständigt bli påmind om mina brister tog all min energi, och till slut valde jag att bryta kontakten. Det var inte ett lätt beslut, men jag visste att jag var tvungen att skydda mig själv och min psykiska hälsa.
Jag förstår att många tycker att jag borde ‘skärpa mig’ och hitta ett sätt att laga relationen till min mamma. Men sanningen är att jag mår mycket bättre utan konstant negativitet omkring mig. Familjen är viktig, ja – men det betyder inte att man ska acceptera dålig behandling bara för att det handlar om en förälder. För mig var detta ett nödvändigt beslut, för att kunna uppskatta livet och återuppbygga min självkänsla.
Ett av de största hindren mot att klippa familjeband är den dåliga samveten. Men ska man alltid offra sitt eget välmående för någon annans skull? Efter att ha levt utan min mammas kritiska blickar och kommentarer har jag äntligen fått andrum, och jag känner mig tryggare i mina egna beslut. Nu bygger jag ett liv där jag bestämmer vad som är rätt för mig – utan rädsla för ständig kritik.
Så nej, jag saknar inte min mamma. Inte kontakten och inte de så kallade ’samtalen’ som bara gick ut på att påpeka allt som var fel med mig. Jag saknar inte känslan av att gå på tå, rädd för nästa konflikt. Jag har funnit en inre ro och en ny förståelse för vad en sund relation faktiskt innebär.
Jag skriver detta inte för att vara cynisk eller elak, utan för att inspirera andra som kanske sitter fast i giftiga familjerelationer. Det är möjligt att sätta gränser, och ibland är det nödvändigt att bryta för att skydda sin hälsa och sin lycka. Jag hoppas fler inser att det är okej att välja sig själv först, även om det kan vara kontroversiellt.
Hur är det med dig? Finns det någon i din familj du känner likadant för? Eller tror du att det alltid finns hopp för familjeband, oavsett hur problematiska de är? Kanske har du en helt annan syn? Oavsett, jag är nyfiken på att höra. Låt diskussionen börja!
Vänliga hälsningar,
Sofia