Jag är trött på att bli sedd som den sura frun. Det som verkligen driver mig till vansinne är när han sitter i soffan i sin kritvita skjorta, med fjärrkontrollen i handen, och klagar över att jag verkar negativ och irriterad. Nej, jag har inte varit något solsken direkt den senaste tiden, men när man gör allt hemma blir det lätt så. Det känns som att jag bor med ännu en tonåring – eller värre – ett barn.
Jag vet att det finns många där ute som tycker att hushållsarbetet ska delas lika. Och det låter bra i teorin. Men jag är trött på teorier. Jag är trött på att han sitter där och förväntar sig att jag ska vara både hemmafru och socialt ansvarig, medan han klarar sig undan med att ta ut soporna en gång i veckan. För att inte tala om hans gnäll när han någon gång ibland måste dammsuga.
Vad hände med samarbetet? Vi lever trots allt i 2023, men det känns som att jag måste släpa honom ut ur 1950-talet här hemma. Många skulle säkert säga att jag borde prata med honom, förklara hur jag känner. Och jag har försökt. Jag har förklarat – utan att bli lyssnad på. Jag har till och med skrivit listor med uppgifter, svart på vitt. Ändå är det som att prata med en vägg – eller en fjärrkontroll.
Och sen sitter han där och klagar på att jag aldrig har tid för något roligt. Att jag har blivit en tråkig partner. Kanske beror det på att jag är för utmattad för att haka på filmkvällar eller spontana middagar. För middagen han tog med mig ut på slutar alltid med att det är jag som får städa köket dagen efter.
Nu har jag fått nog. Jag kräver inte ett slott att bo i eller en hushållerska. Jag vill bara att han bidrar lite mer. Känner jag honom rätt så kommer han skaka på huvudet om han läser det här. Men kanske, om fler känner igen sig, kan vi börja prata om det. Kanske finns det fler män (och kvinnor) som behöver höra det här?
Så här sitter jag, mitt i ett hav av oändliga hushållssysslor som aldrig tar slut, och undrar om jag någonsin kommer bli den glada, sprudlande tjejen igen som han blev kär i. Eller om jag alltid kommer vara den där sura frun.
Oavsett – det känns skönt att skriva av sig. Och kanske, även om det inte förändrar situationen, så ger det en röst åt oss som glöms bort i soffhörnet.
Hälsningar,
Sofia
