Jag vet att det kanske låter dramatiskt att “avsluta” en vänskap, men ibland måste man bara sätta ner foten. Jag har precis brutit kontakten med en väninna jag haft i över tio år. Varför? För att hon aldrig kunde vara glad för min skull. Jag orkar helt enkelt inte ha människor i mitt liv som drar ner mig.
Det började smått. När jag delade goda nyheter, som en jobbbefordran eller att jag träffat en fantastisk kille, svarade hon alltid med ett lite muttrande “oj, vad kul” innan hon styrde samtalet över på sig själv. Jag insåg inte från början att det här mönstret bara skulle fortsätta och bli starkare. Kanske var jag lite naiv som trodde att det skulle förändras.
När jag förlovade mig blev det droppen. Hon kunde inte ens dölja att hon var skeptisk. Istället för att glädjas med mig, började hon genast ställa frågor: “Är du säker på att du vill binda dig så här tidigt?” och “Har ni verkligen tänkt igenom det här?”. Inga gratulationer, bara misstänksamhet och småaktig kritik. Jag började verkligen undra vad hon egentligen hade emot mig – eller om hon själv var så olycklig.
Det är märkligt hur man kan vänja sig vid en giftig miljö utan att märka att man andas in gifter varje dag. Man känner sig nästan desperat när man håller fast vid en vänskap som egentligen inte ger någonting tillbaka. Vi är ofta rädda för att vara ensamma, eller så förstår vi inte varför vi tillåter att bli dåligt behandlade. Det kan vara en blandning av båda.
Efter mycket eftertanke bestämde jag mig för att sätta stopp. Jag vill bara omges av människor som stöttar mig och kan glädjas med mig när något går bra i livet. Vad är meningen med vänner som bara suger ur ens energi utan att ge något tillbaka? Riktiga vänner ska heja på varandra, inte undergräva varandras lycka med ständig kritik och negativa kommentarer.
När jag konfronterade henne med hur jag kände fick jag bara ett försvarsmur tillbaka. Hon tyckte jag överreagerade och tog det som en förolämpning mot hennes “ärliga personlighet”. Till slut förstod jag att vi helt enkelt inte passade ihop längre – om vi någonsin gjort det.
Det var tufft att ta beslutet att säga upp vänskapen, men jag känner en enorm lättnad. Kalla mig cynisk om man vill, men jag vill hellre ha några få, genuint stöttande vänner än många halvhjärtade bekanta. Det är inte lätt att säga såna här saker högt, och jag förstår att inte alla kommer hålla med mig.
Men i slutändan handlar det om att skydda sig själv och sin egen lycka. Vi har alla rätt att prioritera vårt välmående. Så ja, jag avslutade vänskapen – för att hon aldrig kunde glädjas för min skull. Nu känns det som att jag kan andas fritt igen.
Hälsningar,
Sara
