Jag vet att det inte är politiskt korrekt att säga det, men jag måste bara få det ur mig: Jag är så otroligt trött på att låtsas att jag tycker om min mans barn. Det kanske låter hårt, men jag kan omöjligen vara den enda som känner så här. Varför måste vi alltid gå runt som några goda feer och låtsas att allt är perfekt i bonusfamiljen?
När jag träffade min man för ett par år sedan var han tydlig med att han hade barn från ett tidigare äktenskap. Jag tänkte inte så mycket på det då, och såg ändå framför mig att det skulle bli en mysig utökning av familjen. Men nu, efter några år, inser jag att verkligheten ser helt annorlunda ut. Till min egen förvåning har jag hamnat i en roll där jag förväntas vara omtänksam, vänlig och tålmodig med två barn som driver mig till vansinne!
De kräver ständig uppmärksamhet, bråkar om allt möjligt och stökar ner huset så fort jag har fått ordning. Jag känner att jag hela tiden måste ta djupa andetag och räkna till tio för att inte explodera. Folk pratar gärna om hur charmiga barn kan vara – men ingen förbereder dig på hur det faktiskt är att dela hem med barn som inte är dina egna.
Jag har pratat med min man om det, och han säger bara att jag måste ge det tid. Men hur mycket tid? En vecka? Ett år? Fem år? De är här varannan helg och under alla lov. Jag hoppas hela tiden på att något ska klicka, men det känns bara inte som att det händer. Det är annorlunda med egna barn – då finns det en naturlig tålamod och kärlek som inte går att tvinga fram för andras barn.
Till er som nu himlar med ögonen eller skakar på huvudet: Jag förstår att det här inte är ett lätt ämne. Många som kommenterar ”du visste vad du gav dig in på” har nog inte förstått hur det faktiskt är att leva i en sån här situation. Det är svårt! När helgen kommer känns det mer som ett stresstest i tålamod än något annat.
Jag är kanske inte den mest älskvärda bonusmamman i världen, men jag är ärlig. Jag försöker hantera situationen, men ibland känns det frustrerande att vara en bonusmamma utan bonusen – den där genuina egenintresset. Barnens känslor och utbrott är oftare överväldigande än något annat, och det är verkligen tungt att ge av sig själv utan att få något tillbaka.
Jag vill gärna höra om det finns andra där ute som känner likadant. Vad gör ni i så fall för att förbättra situationen? Finns det hopp om att det kan bli bättre, eller måste jag bara acceptera att det är så här det kommer att vara?
Anna