Alltså, nu måste jag bara säga det. Jag är så trött på att höra och läsa om mammor som ständigt klagar på hur jobbigt det är att ha barn. Hallå, vem var det som bestämde sig för att skaffa barn från början? Jo, det var ni! Det var ingen som tvingade er att bli gravida. Ni gjorde ett val, ett ganska stort val faktiskt. Så varför sitter ni nu och gnäller över alla utmaningar det innebär?
Ja, jag förstår att det kan vara tufft att ha småbarn hemma, med sömnlösa nätter, bajsblöjor och skrubbade knän. Men var det inte just det här ni förväntade er när ni gick in i föräldraskapet? Det är som att anmäla sig till ett maraton och sedan klaga på att man måste springa långt. Du visste ju vad du gav dig in på!
Och är det verkligen så svårt som ni vill få det att låta? Vi lever i en tid med alla tänkbara hjälpmedel och resurser. Vi har förskolor, föräldrakurser, BVC och en mängd information tillgänglig online. Dagens mammor har trots allt ett större stöd än någon annan generation tidigare i historien. Kanske är det dags att visa lite tacksamhet för all den hjälpen. Att vara lite mer uppskattande över det stöd samhället erbjuder för att göra livet som förälder lättare. För det var ju ändå ert eget val. Det är faktiskt inte mitt ansvar som medmänniska att lyssna på oändligt gnäll över de val ni själva gjort.
Och om barnet faktiskt är så krävande som ni säger, så är det väl bara att ta emot all hjälp som finns? Be mormor att komma och avlasta, eller fråga en vän om barnvakt en kväll. Dela ansvaret med din partner, eller vad sägs om att bara ta det lugnt en stund när barnet sover? Men nej då, istället verkar det som att klagandet blir en livsstil där allt kretsar kring hur trötta ni är.
Barnet har ju faktiskt en pappa också, bara så att det är sagt. Så varför är det alltid mammorna som hörs mest? Är det kanske för att vissa vill skapa mer drama än nödvändigt? Jag vet inte, men det jag vet är att det alltid finns en lösning. Så istället för att höja rösten med era klagomål – varför inte göra något konstruktivt åt situationen?
Några av er kommer säkert kalla mig osympatisk för att jag skriver det här. Fint för mig. Jag är bara ärlig med mina tankar kring det här ämnet. Vi lever i en värld där ansvar ofta skjuts åt sidan. Ta mer ansvar för de val du gjort i livet och sluta göra dig själv till ett offer!
En sak till. Jag förstår så klart att det ibland kan kännas skönt att få lite sympati och en klapp på axeln. Men när klagandet blir konstant, kanske omgivningen till sist slutar känna empati?
Se möjligheterna istället för nackdelarna. Kanske är det dags att vända på resonemanget och fokusera på allt fantastiskt med att ha barn. De små ögonblicken av lycka, kärlek och meningsfull närvaro. Där kan du till och med inspirera någon annan att uppskatta livet med barn. Men du måste börja med att sluta skrika. Och det, skulle jag säga, är ditt starkaste verktyg.
Hälsningar,
Emma