Det är nog dags att någon säger det rakt ut. Ibland är det att göra något drastiskt – som att vara otrogen – precis det man behöver för att minnas att man faktiskt lever. Jag säger det inte för att slänga ur mig klyschor, utan för att det är verkligheten. Livet står ibland stilla, och då måste man göra något för att inte tyna bort.
Det är väl lätt att döma mig nu, eller hur? Jag kan nästan höra fördömandet genom skärmen. Folk där hemma skakar på huvudet och tänker att jag är en fruktansvärd person. Men grejen är den: mitt förhållande var dött långt innan jag valde att vara otrogen. Det fanns ingen kärlek kvar, bara en bekväm rutin som vi båda fastnat i.
Förstår ni att vi ibland behöver en gnista, ett litet känslomässigt fyrverkeri för att väcka oss från likgiltigheten? Det kändes som om jag gick i sömnen. Jobb, middag, tv, sömn. Samma sak dag efter dag. Jag insåg att något var fel när jag började störa mig på småsaker min partner gjorde. Jag tror inte att någon av oss var lycklig, men ingen av oss hade kraften att göra något åt det. Sedan mötte jag en annan. Och han fick mig att le igen.
Det var inte så att jag ville såra någon. Det var aldrig målet, men jag förstår förstås att det blev så. Ingen vill krossa någon annan, men människor är komplexa. Jag kan säga att hela den här erfarenheten gav oss båda en chans att se situationen för vad den faktiskt var. Ja, det gjorde ont, och ja, vi gjorde slut. Men när stormen lagt sig blev det tydligt: ingen av oss var längre fast i ett förhållande som tog död på livsglädjen.
Många kommer säga att jag borde försökt hårdare, pratat mer, jobbat för att lösa problemen. Kanske har de rätt, men är inte all erfarenhet också lärdom? När jag ser tillbaka vet jag nu var jag står, vad jag vill ha i ett förhållande – och vad jag aldrig vill ha igen. Det jag behövde var en knuff för att ta mig vidare.
Vi lever i en värld där meningen med livet verkar vara att visa upp en perfekt yta på Instagram, men verkligheten är ofta annorlunda. Livet är inte alltid vackert, och ibland måste vi titta på det fula för att förstå vad vi faktiskt behöver. Jag behövde vara otrogen för att få den insikten och hitta tillbaka till livsglädjen.
Så nej, jag ångrar mig inte. Jag säger inte att otrohet är lösningen för alla, men det var lösningen för mig. Jag ville känna mitt hjärta slå igen och uppleva att jag verkligen är levande. Vissa kommer fortfarande hata det jag gjorde, och det är okej. Men innan någon dömer mig totalt, fråga dig själv: vem av oss gör aldrig fel i livet – och hur långt är du villig att gå för att rädda dig själv?
Hälsningar, Elin
