Jag hoppas att jag inte är den enda som har gått i den fällan, men här sitter jag. För ett år sedan upptäckte jag att min man varit otrogen. Hela min värld rasade samman och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Alla sa att jag borde kasta ut honom ur mitt liv, men i stället valde jag att ge honom en andra chans. Det verkade som en bra idé just då, men nu ångrar jag mig mer än någonsin.
Det började med att han erkände sitt lilla snedsteg. Han lovade att han skulle förändras, bad på sina bara knän om en ny chans. Han verkade verkligen ångerfull, och dum som jag var, så trodde jag på honom. Jag ville ju inte kasta bort allt vi hade byggt upp tillsammans. Alla goda minnen och alla år vi delat vägde tungt.
Men tiden gick. Vi testade parterapi, men det mest kändes som att riva upp gamla sår. Det var som att försöka sy ihop ett sår med sytråd. Precis när vi började få lite normalitet tillbaka i våra liv, började mina misstankar krypa tillbaka. Han hade kanske varit engagerad i början efter otroheten, men plötsligt började jag se de gamla mönstren igen — sena kvällar på jobbet och orimligt mycket tid på telefonen.
Jag konfronterade honom, och han blev defensiv. Plötsligt var det jag som var misstänksam och överreagerade. Jag vet inte hur det är för er, men jag började undra: Hade han egentligen förändrats, eller var det bara ett skådespel för att jag skulle stanna?
Nu sitter jag här, bitter och frustrerad. När jag ser mig i spegeln, ser jag inte längre den självsäkra kvinnan jag en gång var. Jag ser inte längre kvinnan som trodde hon visste vad kärlek var. Istället ser jag någon som tillät sig själv att ännu en gång bli trampad på.
Mina vänner, som i början stöttade mitt beslut att ge honom en chans till, har gradvis börjat dra sig undan. Kanske för att de ser det jag inte riktigt vill erkänna: att relationen är dödare än död. De säger att jag förtjänar bättre. De har nog rätt. Men det är så fruktansvärt svårt att ta det steget, att bryta alla band. Jag känner mig fast i gränslandet mellan dåtid och framtid.
Tro mig, jag skäms över hur lättlurad jag var. Jag sitter här med ett hjärta som är svårt att laga, medan han låtsas som att allt är som vanligt. Jag har lärt mig att en andra chans kan kosta mer än att vara ensam. Jag tror det är dags att avsluta det vi en gång kallade ett äktenskap, innan det suger den sista livsgnistan ur mig.
Några av er kommer nog tycka att jag är bitter, och ja – det är jag. Men bara för att jag insett att jag borde sparkat ut honom den där dagen då jag fick veta sanningen. Jag hoppas verkligen ingen annan behöver gå igenom samma sak, men jag ville dela min historia. Kanske kan det hjälpa någon annan att undvika att göra samma misstag som jag.
Vänskap, kärlek och självrespekt är värda mer än att stanna kvar i något som bara hålls samman med plåster och tejp – och som i längden bara gör mer skada.
Jag borde ha haft vett att sätta mig själv först. Kanske är det dags nu.
Hälsningar,
Anna
