Jag måste få lufta min frustration här, för jag är ganska säker på att jag inte är ensam. Vi som lever med en man som tror att det räcker att kalla sig ”familjefar” kan nog känna igen oss i detta. Hur många gånger har jag inte hört honom stolt berätta för vänner och släktingar att familjen är det viktigaste i livet? Jaha, men om du inte lyfter ett finger hemma – hur menar du då att du bidrar till denna viktiga enhet?
Jag är trött på att komma hem efter en lång arbetsdag till en man som verkar vara blind för allt omkring sig – sittande med näsan i tidningen eller uppslukad av TV:n. Smutsiga strumpor ligger utspridda i vardagsrummet som små minfält, och diskhon är full av matrester från middagen som jag inte ens har fått smaka på. Och barnen? Hur många gånger har jag inte behövt påminna honom om att även de behöver hans tid och uppmärksamhet – inte bara min?
Ni kanske tycker att jag överdriver, men är det verkligen för mycket begärt att båda parter hjälps åt hemma? Vi lever i en tid där könsrollerna förändras, men varför står tiden stilla hos oss? Ibland känns det som 1950-talet här hemma – och jag har då inget behov av en tillbakablick till den tiden.
Vad är det som gör att så många familjer fastnar i gamla mönster? Jag har föreslagit allt från att dela upp sysslorna till att göra en tydlig plan. Jag har till och med nämnt familjeterapi i förbifarten. Men hans svar är suckar, himlande ögon – och sen händer ingenting.
Jag tänker på alla er fantastiska kvinnor där ute som känner att ni har ett extra jobb hemma, utan lön eller uppskattning. Hur hamnade vi här – i en oändlig kampanj för en jämställd vardag?
Ibland frågar jag mig själv: Vad är egentligen poängen med att ha en ”familjefar” om han bara är det i namn, men inte i handling? Det hjälper föga att han är närvarande om han ändå inte är där – på riktigt. Att kalla sig familjefar är inget man bara skriver på sitt CV, det kräver engagemang – precis som vilket annat åtagande som helst i livet.
Jag vill höra från andra som kanske upplevt liknande situationer. Hur tog ni er ur det? Hur hanterar man det? Är det verkligen för mycket begärt att vilja dela på ansvaret?
Detta är kanske en klagan, men också en inbjudan till samtal om ett problem som kanske inte är chockerande – men som ändå ligger och pyr under ytan i många hem. Låt oss få de som kallar sig familjefäder att förstå att orden inte spelar någon roll om inte handlingarna följer med.
Kanske kan detta bli starten på en förändring. Gud vet att vi behöver den.
Hälsningar,
Anna
