Jag har levt i ett äktenskap som inte direkt kan beskrivas som en saga. Med åren har jag mer och mer känt att jag bor med en främling och inte med den man jag en gång gifte mig med. Det kanske låter brutalt, men när min man nyligen hotade med skilsmässa som om det skulle få mig att darra, såg jag ingenting annat än en gyllene möjlighet. Tänk att äntligen få slippa denna monotoni och den ständiga otillfredsställelsen som präglat vårt liv tillsammans!
Jag vet att många kommer att säga att jag inte försökt tillräckligt. Eller att äktenskap handlar om att kämpa tillsammans genom toppar och dalar. Men ska vi verkligen slita oss genom livet utan glädje? Inte för min del, tack!
Egentligen gav skilsmässohotet mig en sorts lättnad jag inte ens visste att jag så desperat behövde. Tanken på frihet från hans gnäll och klagomål, de ändlösa bråken om vem som skulle diska eller varför jag inte plockat undan mina strumpor, känns faktiskt befriande. Är det själviskt? Kanske. Men jag är trött på att låtsas som att vi har det bra när vi egentligen lever i ett konstant drama.
Jag föredrar ett ensamt men ärligt liv, framför ett falskt som kantas av ständig frustration. Jag inser att många kanske tycker att jag borde kämpa mer för äktenskapet, men jag har kämpat klart. Nu är det dags att börja kämpa för mig själv. Om han inte ser värdet i vårt förhållande, kanske det är bättre att vi båda får chansen att hitta lyckan någon annanstans.
Man kan heller inte blunda för det faktum att många barn växer upp i olyckliga hem där föräldrarna bara håller ihop ”för barnens skull”. Jag vill inte vara den föräldern. Jag vill visa mina barn att det är okej att ta ett steg bort från det negativa och söka något bättre för sig själv. Vi har bara ett liv, och jag tänker inte slösa mer av mitt på att försöka leva upp till samhällets förväntningar på vad en kvinna och en fru ”ska” göra.
Jag har insett att jag står inför två val: antingen fortsätta vara olycklig i ett äktenskap som känns som kvicksand, eller att släppa taget och ge mig själv friheten att upptäcka nya möjligheter. För vad kan vara bättre än att få veta vad man egentligen är kapabel till, när ingen håller en tillbaka?
Så ja, han hotade med skilsmässa – men kanske är det den bästa gåvan han någonsin gett mig. Jag har ingen lust att kämpa för något som bara orsakar sorg och frustration. Istället ser jag fram emot chansen att hitta sann lycka och tillfredsställelse – med eller utan hans godkännande.
Vad tycker du? Är jag galen, eller finns det fler där ute som känt samma sak? Det måste ju finnas fler som vill ta chansen att börja om på nytt. Kanske kan vi hjälpa varandra att se att livet kan vara mer än kompromisser och halvdana lösningar.
Hälsningar,
Emma
