Jag har ett problem som jag tror att många kvinnor där ute kan känna igen sig i.
Det handlar om min man, eller rättare sagt, hur han alltid tittar på andra kvinnor men aldrig ger mig några komplimanger. Det känns som att jag blivit osynlig för honom. Jag känner mig som ett spöke i mitt eget hem.
Varje gång vi är ute, vare sig det är i mataffären, på en restaurang eller bara tar en promenad i kvarteret, märker jag hur hans blick ständigt dras till andra kvinnor. De behöver inte ens vara särskilt vackra enligt mig, men han ser på dem som om de vore filmstjärnor. Jag står där bredvid honom och känner mig som en grå mus. Varför tittar han aldrig på mig med samma glimt i ögonen?
Det är frustrerande att veta att oavsett vad jag gör för att göra mig fin – fixa håret, sätta på mig en ny klänning – så får jag ingen reaktion. Jag undrar, har han blivit blind för mig? Är jag inte längre den kvinna han blev kär i? Det gör ont. Ännu mer gör det ont när jag hör mina väninnor berätta hur ofta deras partners säger fina saker till dem.
Vissa skulle kanske säga att jag borde prata med honom om det, och tro mig – det har jag gjort. Jag har försökt förklara hur jag känner, men han bara skrattar bort det och säger att jag överdriver. Att jag ska sluta vara svartsjuk. Men herregud, svartsjuka har inget med det här att göra, det handlar om att bli uppskattad för den man är. Ska jag behöva köpa en bukett blommor till mig själv också?
Helt ärligt vet jag inte hur länge jag orkar med det här. Jag har fått nog av att känna mig mindervärdig, bara för att min man till synes inte bryr sig om att säga något snällt till mig då och då. Det skulle inte kosta honom något, men skulle betyda allt för mig. Ska det här vara mitt liv? Att alltid stå i skuggan medan min man beundrar förbipasserande ansikten han troligtvis aldrig kommer att tala med igen?
Om du läser det här och tänker: ”Lämna honom”, så förstår jag exakt hur du menar. Men det är inte så enkelt. Vi har ett liv tillsammans – minnen, vänner, familj. Det är inte så att jag inte älskar honom längre, men mitt tålamod har gränser, och de testas varje dag. Kanske är det här sista chansen – om han inte förändras, vem vet vad jag tvingas göra?
Sanningen är att jag bara vill bli sedd. Att bli uppskattad. Är det för mycket begärt?
Sofia
