När jag berättade för mina vänner att jag hade varit otrogen mot min pojkvän, blev reaktionerna inte riktigt som jag hade förväntat mig. De flesta blev chockade, och några tyckte att det var helt oacceptabelt och orättvist mot honom. Men helt ärligt tycker jag att han förtjänade det. Innan ni dömer mig – låt mig förklara.
Vi hade varit tillsammans i över fem år, och de första åren var ganska bra. Men sakta men säkert började han ta mig för givet och la i stort sett ingen energi på vårt förhållande. Det var alltid jag som fick ta initiativ till att göra saker tillsammans, ordna våra planer, hålla romantiken vid liv. Han satt mest i soffan klistrad vid mobilen eller TV:n. Det var aldrig ”hur har din dag varit?” utan snarare ett surt ”kan du hämta en öl till mig?”.
Jag kände mig osynlig. Jag försökte prata med honom om vad vi kunde göra för att förbättra vårt förhållande, men han visade inget intresse för det jag sa. Han gav bara tomma löften om förändring som aldrig hände.
Så när jag träffade en annan man som faktiskt lyssnade och visade att jag betydde något, kändes det som en varm kram. Lång historia kort – jag föll för frestelsen. Först kom skuldkänslorna, men de försvann rätt snabbt. Varför skulle jag känna skuld? Han hade aldrig visat något intresse för mig eller mina behov.
Jag säger inte att otrohet är rätt lösning för alla, eller att det var rätt beslut. Men för mig blev det en väckarklocka. Jag insåg att jag förtjänar att bli uppskattad och behandlad med respekt. Det faktum att någon äntligen såg mig och bekräftade min närvaro fick mig att känna mig levande igen. En del tycker säkert att jag borde ha gjort slut först – men skulle jag vänta i all evighet på att han en dag kanske vaknade och såg mig? Nej tack.
Efter några veckor av överanalyserande bestämde jag mig för att berätta sanningen för honom. Självklart blev han arg och chockad, men innerst inne tror jag att han förstår. Nu, när vi har gått skilda vägar, kan jag äntligen fokusera på mig själv och hitta någon som ser mitt värde utan att jag behöver lura mig själv.
Kalla mig cynisk eller självisk om du vill, men i slutändan säger jag hellre att jag förtjänade att må bra än att vara fast med någon som aldrig uppskattade mig. Kanske blev det här en uppvaknande både för honom och mig, och i det långa loppet hjälpte det oss båda att återupptäcka vad vi verkligen vill ha i en relation.
Så innan du dömer mig för hårt, fundera lite på frågor som: Hur ofta har du själv blivit tagen för given? Hur mycket anstränger man sig för att hålla något vackert vid liv? Jag vet att det här är ett ämne som väcker starka känslor, men ibland måste man vara brutalt ärlig mot sig själv.
Med vänliga hälsningar,
Emma
