Kära grannar, vad är det egentligen som händer med oss? Vi har en granndam som ständigt kommer ut på sin balkong för att skälla ut våra barn. Och det är inte för att de leker sent på kvällen eller bråkar. Nej, det är mitt på dagen, när solen skiner och fåglarna kvittrar!
Barn är barn. De leker, springer, ropar – och ja, de låter. Vi kan väl inte förvänta oss att de ska sitta som statyer eller viska till varandra när de är ute? Det finns något som kallas lekens magi, och den sker inte i fullständig tystnad.
Jag förstår att vissa människor har en annan uppfattning om ljudnivåer, men måste vi verkligen acceptera att andra vuxna människor skäller på våra barn för att de ska vara tysta? Det känns inte rätt. Har vi verkligen blivit så rädda för att allt ska vara perfekt och stillsamt att vi nu går på andras barn?
Det är ett känt faktum att barn i dag har mindre frihet att leka och utforska än vad vi hade när vi växte upp. Istället för att få stöd och uppmuntran möts de ofta av regler och klagomål i sina egna bostadsområden. Missförstå mig inte – hänsyn är viktigt, men det ska gå åt båda håll.
Jag har flera gånger försökt prata med vår lättretade granne om detta, men hon kommer alltid med någon ursäkt: ”Jag jobbar natt”, ”Jag behöver lugn och ro”, ”Jag klarar bara inte av oväsen”. Men vad händer med våra barns rätt att leka? När blev deras behov av upptäckarlust och barndom mindre viktiga än vuxnas behov av tystnad?
Vi måste stå upp för våra barn och deras rätt att vara just barn. Jag tror att de flesta vill bo i ett samhälle där barn kan växa upp tryggt och inte tystas ner av opportunistiska grannar som inte orkar med ljudet av lek. Kanske är det dags att vi sätter några gränser för vuxna också?
Det är dags att vi inser att ljudet av barns skratt och lek är bland det vackraste som finns. Det påminner oss om livets enkla glädjeämnen, om frihet och om en barndom vi alla varit en del av. Om vi inte längre har tålamod med barnljud – har vi då glömt var vi själva kommer ifrån?
Låt oss visa lite generositet mot varandra. Och kanske – bara kanske – kan vi lära våra barn att minnas de goda gamla dagarna, utan att skrämmas till tystnad av vuxna med ljudskräck. Låt oss vara de vänliga, förstående grannarna som barnen faktiskt förtjänar.
