Jag har aldrig varit typen som vill lägga mig i andras privatliv, men nu känner jag att det får vara nog. Det finns en gräns för hur mycket man kan gnälla på andra utan att först se på sig själv!
Historien börjar ungefär för ett år sedan när min granne, vi kan kalla henne ”Karin”, började titta förbi allt oftare med klagomål om precis allt möjligt. Först var det att min brevlåda inte var grön – som om det skulle spela någon roll så länge posten kommer fram!
Sen kom hon med bekymmer om att vår häck var för hög. Jag gick ut, fixade till den – och trodde det skulle räcka. Men nej, då var det plötsligt barnens lek i trädgården som störde.
Jag har en femåring och en nioåring, och ja – de leker ute. Så som barn ska få göra. Vi driver knappast något fritids här direkt. Men när hennes barn leker ute? Då är det skrik och skratt i ett rent kaos – men det är tydligen inget problem enligt Karin. Det här är definitionen av dubbelmoral!
Och som om inte det vore nog, så har hon börjat kommentera vad vi slänger i våra sopkärl – som om hon har tolkningsföreträde på vad som är godkänt skräp. Jag undrar vad nästa grej blir. Kanske blir det kritik om hur bilen står parkerad i uppfarten?
Det mest irriterande? Hennes egen musik som spelas lite för ofta och alldeles för högt kvällstid. För att inte tala om lördagsfesterna med högljudda vuxna. Vad hände med att visa andra samma hänsyn man själv kräver?
Det är svårt att alltid försöka vara diplomatisk, och jag erkänner att jag emellanåt undviker kontakt med henne – av rädsla för ännu ett klagomål. Det är sorgligt att man ska behöva tassa runt i sitt eget kvarter.
Det är dags att Karin tittar sig själv i spegeln och inser att vi faktiskt måste leva och låta leva. Lite barnskratt eller en häck som växer ett par centimeter för högt är knappast världens undergång. Vi borde istället vara glada att vi bor någonstans där barn fortfarande får leka utomhus!
Vi kan inte välja våra grannar, men lite vanlig tolerans och förståelse borde inte vara för mycket begärt. Jag tror vi alla skulle må bättre av mer vänlighet – och färre klagomål.
Har du varit med om något liknande? Jag tar gärna emot råd. Förhoppningen är att det ska bli bättre – både för mig och resten av grannskapet.
Vänliga hälsningar,
Anna
