Hej alla tillsammans. Idag känner jag att jag behöver lätta mitt hjärta. En del tycker nog att jag är självisk, särskilt mina egna barn, eftersom jag har spenderat en stor del av det de trodde var ”deras” arv. Men ärligt talat – vem var det som födde dem och gjorde alla små uppoffringar under deras uppväxt?
Ja, jag har spenderat en del av besparingarna och investerat i bostaden. När jag tänker på vad den yngre generationen förväntar sig idag, blir jag lite provocerad. Jag har jobbat hårt hela livet, och nu när jag äntligen har tid att leva det liv jag verkligen vill, möts jag av motstånd.
Mina barn kallar mig självisk. Men hur själviskt är det egentligen att unna sig en semesterresa, renovera hemmet eller köpa en bättre bil som pensionär efter ett långt arbetsliv? De glömmer vem som bytte blöjor mitt i natten, stöttade dem för att få bra betyg, uppmuntrade deras drömmar och skjutsade dem till och från alla möjliga fritidsaktiviteter. Och vad sägs om alla gånger jag satte mina egna behov åt sidan för att de skulle få vad de ville ha?
Jag menar inte att vara hård, men jag blir lite ledsen när det förväntas att jag ska sätta allt åt sidan för deras skull. De är vuxna nu och mina plikter som mamma har tagit slut. Rätten att forma min egen framtid borde ligga i mina egna händer. Självklart har jag tänkt på dem även när jag inte längre är här, men livet blir inte alltid som man planerar – och det är ju viktigt att jag har det bra, både mentalt och ekonomiskt medan jag fortfarande kan.
Det mest irriterande är kanske att arv ofta ses som en föräldraplikt. Det sägs sällan rakt ut, men förväntningarna finns där. Måste vi prata om hur mina barn levde gott under tonåren och idag har alla möjligheter världen kan erbjuda? De har fått en stabil start i livet och har valmöjligheter jag aldrig ens kunde drömma om.
Så till alla mammor och pappor där ute som känner er pressade att ge bort allt: Våga vara lite själviska! Använd era pengar till er själva, era intressen, och gör tillvaron lite ljusare för er själva. För vem tröstade dem när de drömde mardrömmar? Vem lärde dem cykla? Vem tog dem genom de tuffa skolåren och tonårstiden? Jo, det var vi – föräldrarna.
Det är dags att vi mammor också får lite tack för allt vi har gjort, istället för att bara vara ett mål för klagomål kring arv och pengar. Så, kära barn, tack för att ni hjälpt mig förstå att livet också kan tas i egna händer när man väljer det. Jag älskar er, men detta förtjänar jag.
Vänliga hälsningar,
Eva