Jag tittar mig omkring när jag är ute – på café, i butiken eller på bussen – och vad ser jag? Barn med näsan nedtryckt i en iPad eller annan skärm, medan deras föräldrar smuttar på kaffet eller scrollar genom sociala medier. Jag kan inte vara den enda som tycker det här är helt galet. Är det verkligen så här vi vill att våra barn ska växa upp? Med tekniken som barnvakt?
Missförstå mig inte – jag säger inte att teknik är något ont. Men trenden att låta skärmar avlasta oss som föräldrar känns skrämmande kortsiktig. I stället för att hålla våra små i handen och prata med dem om allt spännande runt omkring, låter vi dem sjunka in i en digital värld som är ljusår från verkligheten.
Har vi glömt hur man går till en lekplats – tillsammans med barnen? Att engagera sig i barnets första steg, de första ”vad är det där?”-frågorna, eller första försöken att slå sig blodig när de klättrar uppför en liten stenröse. Det är ju där magin finns! Eller? Har föräldraskap verkligen reducerats till att se till att barnen har senaste versionen av Angry Birds installerad?
Det är lätt att plocka fram de klassiska ursäkterna. Vi är trötta efter jobbet, hemmet behöver städas och vi behöver bara ett ögonblick för oss själva. Ja, livet är hektiskt, men är lösningen verkligen att distrahera våra barn så att vi ska få andas i fred? Tror vi seriöst att vi ger dem kvalitetstid genom att ge dem en skärm?
Folk säger att det är bra att barn lär sig teknik tidigt. Men det finns INGEN – jag upprepar INGEN – som behöver veta hur man swipar innan man ens kan cykla. Jag har sett barn som knappt kan prata, men som vet exakt hur de startar sin favoritapp. Då måste vi ta ett steg tillbaka och fundera över vad detta gör med deras utveckling.
Vad händer med de sociala färdigheterna? Fantasin de bygger när de leker med pinnar och stenar i trädgården? Eller att hålla sitt syskon i handen – inte bara för balansen, utan för att de faktiskt vill? Har vi verkligen rätt att ta det ifrån dem, bara för att vi vill “förbereda dem för framtiden”?
Kalla mig teknikskeptiker om du vill – men låt oss åtminstone vara ärliga och erkänna att detta inte borde vara det normala. Jag saknar att se barn som leker i sandlådan – inte i en virtuell version av den. Barn som sjunger och dansar av hjärtats lust, inte bara stirrar framför en skärm.
Min poäng är enkel: iPads och skärmar kommer aldrig att ersätta riktig lek eller tiden du spenderar med ditt barn utan digitala distraktioner. Låt oss inte låtsas att det är samma sak. Kanske är det dags att vi lyfter blicken från skärmen och faktiskt ser det lilla människobarnet framför oss – och ger dem den uppmärksamhet de förtjänar.
Det är dags att omvärdera teknikens roll i de minsta barnens liv. Låt inte iPad-barnvakt bli det nya normala. Vi måste anstränga oss lite mer – inte bara för vår egen skull, utan för framtidens.
