Jag kanske är en av få som har den här tanken, men jag har fått nog av ett samhälle där barn växer upp med att ta allt för givet. Samhället har blivit en sorglig källa till lättja och otacksamhet. Jag vill inte bidra till den utvecklingen, och därför funderar jag nu på att ge bort allt jag äger till Röda Korset innan jag dör – och låta mina barn själva få känna på vad det innebär att klara sig på egen hand.
När jag växte upp lärde jag mig tidigt vad det innebär att arbeta hårt för det man vill ha. Idag ser jag barn som har allt de behöver – och mer därtill – utan att någonsin få känna på besvikelsen av att gå miste om något de vill ha. Det gäller även mina egna barn.
Att småbarn går runt med dyra mobiler och surfplattor säger en hel del om hur snett det har gått. Det har blivit mer regel än undantag att ha de senaste prylarna. Det är precis det, kära människor, som vi uppfostrar våra barn till att bli: människor som inte förstår värdet av hårt arbete.
Och vad händer den dagen vi föräldrar inte längre finns där för att fylla på deras bankkonton? Kommer teknikprylarna och märkeskläderna vara till någon nytta då? Jag tror inte det. Då står de där, utan erfarenhet av att hantera situationer som kräver vilja och egna ansträngningar.
Just därför har jag bestämt mig för att när jag inte längre är här – varför skulle mina barn ärva pengar eller prylar som de aldrig har arbetat för? Jag ger hellre allt till välgörenhetsorganisationer som faktiskt gör skillnad. Och då tänker jag särskilt på Röda Korset, som gör ett enastående arbete både i Sverige och i resten av världen.
När det gäller mina barn vill jag inte vara någon evig dörrmatta eller ständig trygghet. Jag vill att de ska lära sig att stå på egna ben. De borde få känna vad det innebär att betala en räkning eller sätta mat på bordet själva.
Jag har hört folk säga att jag är kallhjärtad, men jag ser det mer som en nödvändig kärlekshandling. Att lära dem att inget i livet är gratis, och att det inte finns något föräldrakort för evigt. En del av kärlek är att förbereda dem på verkligheten, eller hur?
Självklart förväntar jag mig både stöd och kritik. Jag är helt medveten om att det här väcker känslor och åsikter. Det är helt okej. Allt jag vill är att starta en ärlig diskussion om vart samhället är på väg och vad vi kan göra bättre.
Vad tycker ni? Har jag helt tappat det, eller finns det något i det jag säger?
Hälsningar,
Anna