Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett läsarbrev, men nu är jag så frustrerad att jag bara måste få det ur mig. Mina barn har inte varit och hälsat på mig på över två år. Inte en enda gång har de tittat förbi, trots att vi bor i samma stad. Ändå har de inga problem att ringa eller skicka meddelanden när de vill ha något.
Det börjar nästan alltid på samma sätt: ett slumpmässigt sms där de frågar hur jag mår. Jag går på det varje gång och tror att de faktiskt bryr sig. Men efter ett par meddelanden kommer det verkliga syftet fram: de vill ha ett förskott på arvet. Det är så genomskinligt! Hur kan de tycka att de förtjänar något arv när de inte visar mig minsta respekt?
Jag har märkt att deras prioriteringar i livet inte inkluderar att vårda relationen till mig, deras egen mamma. Jag vet att de har fullt upp med jobb och barn, men det borde väl inte vara omöjligt att avsätta lite tid för ett besök ibland? Eller bara ringa ett samtal utan att ha en dold agenda?
Kanske är det vi äldre som ska anpassa oss och resa runt för att träffa våra barn, men är det verkligen rättvist? Jag har alltid försökt vara ett stöd och funnits där när de behövt mig, men tiden verkar ha förändrat mycket.
Det handlar inte om att jag är snål – självklart vill jag ge av det jag har till mina barn. Men när de ser mig som en bankomat, och kontakten bara finns när de vill ha något, så förlorar den all mening. Vad ska jag egentligen känna i en sådan situation?
Jag har pratat med andra i min ålder, och jag är verkligen inte ensam. Många känner likadant – vi ses som en resurs att utnyttja, men inte som människor värda att umgås med. Det är faktiskt ganska sorgligt att inse att de barn vi älskat och tagit hand om har vuxit upp till att bli så självupptagna, mer fokuserade på materiella ting än på familjevärderingar.
Finns det någon där ute som har varit i samma situation? Har ni några råd? Jag vill så gärna få tillbaka den fina familjärheten vi en gång hade. Kanske har livet sprungit ifrån oss, men jag hoppas verkligen att relationen till mina barn kan räddas. Trots allt det här älskar jag dem fortfarande, och kanske är det just det som gör situationen så svår för mig.
Hälsningar,
Birgitta