Varje gång jag hör om föräldrar som väljer att skaffa tre, fyra eller ännu fler barn utan att ha råd med det, känner jag hur ilskan bubblar inom mig. Hur kan vuxna människor, som bär ett ansvar för sina barns framtid, ta så lätt på den ekonomiska biten av familjeplanering? Det är ju fullkomligt oansvarigt – borde inte det vara uppenbart för alla? Man leker inte affär när det handlar om barn, men vissa verkar göra just det.
Det är en självklarhet att barn ska få växa upp i trygga och stabila omständigheter, där ekonomin inte är en ständig källa till oro. När pengarna inte räcker till påverkas allt – från mat på bordet till fritidsaktiviteter och möjligheten till en bra utbildning. Det värsta är att det är barnen som får lida – de har inte bett om att födas och de har inte valt sina föräldrar. Därför är det upp till föräldrarna att göra medvetna val och se till att barnens uppväxt blir så god och bekymmersfri som möjligt.
Jag upplever att det nästan blivit en tävling – vem kan skaffa flest barn? Det verkar som om vissa glömmer att fler barn också innebär fler munnar att mätta, fler kroppar som ska ha kläder och fler små människor som behöver tid och uppmärksamhet. Tyvärr verkar vissa inte förstå denna enkla logik. Det handlar inte bara om kärlek och omsorg – ekonomisk stabilitet är minst lika viktig.
Självklart kan alla drabbas av ekonomiska svackor i livet, men när du planerar för tredje, fjärde eller femte barnet medan du redan har begränsade resurser – borde du inte tänka efter en gång till innan du går vidare med att utöka familjen? Jag vill inte framstå som kallhjärtad, men det måste få sägas: Barnens bästa måste komma före föräldrars dröm om en stor familj de inte har råd med.
Det finns visst många som klarar att kombinera flera barn med ekonomiska utmaningar, men frågan kvarstår: är det rätt att skaffa fler barn när man redan halkar efter ekonomiskt? Det är inte bara oansvarigt, det är också själviskt. Låt ekonomin styra – inte en romantisk idé om en familj på fem eller sex personer.
Det borde vara en självklar tankegång – att först fundera på sina ekonomiska förutsättningar att ge barnen en bra uppväxt innan man bestämmer sig för fler barn. En stor familj kan inte byggas på drömmar och förhoppningar – där måste finnas realism. Barn förtjänar bättre, och det borde vi som samhälle stå eniga om.
Låt barn växa upp i hem där kärlek backas upp av trygghet och stabilitet – inte i en övertygelse om att ”allt löser sig nog”. Vi är skyldiga våra minsta samhällsmedlemmar att alltid sätta dem först – oavsett hur många barn vi önskar oss.
Hälsningar,
Anna