Det känns konstigt att säga det, men här är jag – gift och missnöjd. Jag älskar verkligen min man, men jag önskar att vi aldrig hade gift oss. Ja, jag vet att det låter motsägelsefullt, men låt mig förklara.
När vi först träffades var allt nytt och spännande. Vi hade roligt, delade intressen och skrattade mycket. Det var bara vi två – en oslagbar duo. Missförstå mig inte – jag älskar fortfarande många av de saker hos honom som jag föll för. Det är bara det att äktenskapet medför en rad utmaningar jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig.
För det första är det den vardagliga rutinen vi hamnat i. Det känns som att vi är fångna i en evig spiral av ekonomi, hushållsarbete och jobb. När jag föreställde mig äktenskap trodde jag att det skulle vara en romantisk samhörighet, men det känns mer som ett jobb – en oändlig att-göra-lista som aldrig blir färdig. Det här är absolut inte det äventyr jag hade sett framför mig.
Och sen är det förväntningarna. Samhället ser på äktenskap som den perfekta slutdestinationen, men det är långt ifrån perfekt. När man gifter sig verkar folk förvänta sig att man ska offra sina egna behov för att leva som ett ”vi” istället för ”jag”. Det är inte alltid så lätt.
Vi är två olika personer, och även om vi älskar varandra, är det ofta svårt att prioritera varandras behov när allt annat i livet pockar på uppmärksamhet. Äktenskap kräver kompromisser jag inte alls hade föreställt mig när vi bara var ett ”oss” och inte en juridiskt bunden enhet.
Dessutom finns det en känsla av att jag kanske är fast. Vi grälar om småsaker – vem som ska göra vad eller vilken film vi ska se – som plötsligt känns mycket större än de borde. För nu sker varje diskussion inom ramen för ”för alltid.” Och det kan bli extremt överväldigande.
Och ja, det finns också ett helt nytt ansvarstagande. Det handlar inte längre bara om mig och mina val. Nu måste varje beslut vägas mot hur det påverkar oss båda – och det är utmattande. Jag saknar den frihet jag hade när jag kunde fatta beslut utan att alltid behöva tänka på någon annan.
Så här sitter jag. Jag älskar honom. Jag ångrar inte kärleken, men jag ångrar äktenskapet. Jag ville ha sagan – utan all logistik. Jag ville ha romantiken – utan förpliktelser. Jag ville ha kärleken – utan äktenskapet.
Kanske kommer någon att kalla det här omoget eller orealistiskt, men jag vet att jag inte är ensam med den här känslan. Äktenskap är inte för alla, och även om jag är mitt uppe i ett, kan jag ändå erkänna för mig själv att det kanske inte var det klokaste beslutet jag har tagit.
Med vänliga hälsningar,
Emma
