Jag vill börja med att säga att min man är en otrolig pappa. Han är alltid där för våra barn, följer med på varenda fotbollsmatch och är den första att ge en tröstande kram när de har slagit sig. Jag hade faktiskt inte kunnat önska mig en bättre pappa till våra små. Problemet är bara att som make, är han riktigt dålig.
Det kanske låter hårt, men jag är trött på att hålla allt det här inom mig. Hemma är det alltid jag som får dra det tunga lasset, oavsett hur mycket jag pekar och ber om hjälp. Han lever i sin egen lilla värld och märker inte disken som svämmar över, smutstvätten som hopar sig eller sopkorgen som skriker på uppmärksamhet. ”Säg bara till om du vill att jag ska göra något,” säger han ofta. Men varför ska jag behöva säga till när han har lika stort ansvar för hemmet som jag?
Det handlar inte ens om att han är upptagen med något viktigt – han försvinner hellre in i mobilen eller framför TV:n. Är det för mycket begärt att få lite partnerengagemang i vardagen? Allt känns alltid som en enkelriktad gata, där det är jag som måste bromsa för att vi inte ska köra rakt ner i kaosets stup. Han verkar helt enkelt inte vara intresserad av ”oss” annat än som föräldrar. Är det okej att jag känner mig mer som en hushållerska än en livspartner?
Det är svårt att vänja sig vid att leva med någon som verkar ha gett upp på att vara en riktig partner. När han är pappa, lyser han som solen, men när det handlar om oss som par, är han lika frånvarande som månen på dagen. Kanske tycker vissa att jag är otacksam eller kräver för mycket, men är det fel att vilja ha ett balanserat förhållande? Finns det inget utrymme längre för oss som vill känna oss sedda och hörda?
Jag saknar den tiden då han också såg mig i ögonen och sa fina saker, då vi hade vuxentid tillsammans – inte bara korta tillfällen mellan allt det praktiska. Jag vet inte om andra känner igen sig i det här, eller om jag är ensam om att känna så här. Kanske borde jag sätta tydligare gränser eller vara brutalt ärlig med hur jag egentligen mår – men det är lättare sagt än gjort.
Det är lätt hänt att man avfärdar allt detta som ”småsaker” eller något man får räkna med, men jag är fast besluten om att det går att vara både en fantastisk förälder och en närvarande partner. Kanske måste jag ta initiativet och föreslå parterapi, eller så är det bara den krassa verkligheten som smyger sig på efter många år tillsammans. Oavsett vilket, så hoppas jag att detta startar en diskussion om vad man med rätta kan förvänta sig av sig själv – och av varandra – i en relation.
Jag får helt enkelt hoppas att någon förstår var jag kommer ifrån – och kanske till och med har några goda råd att ge. Eller så får jag bara acceptera att jag den här gången är offentlig gnällvägg.
Hälsningar,
Sofia
