Jag måste bara få ur mig det här! Jag känner mig mer som en dålig blandning av hushjälp och mamma än som en flickvän i mitt eget hem. Vi kvinnor har faktiskt kommit långt i världen, men hemma hos oss känns det som om jag hamnat tillbaka på 1950-talet. Vad hände med jämlikheten i relationen?
Han säger att han uppskattar allt jag gör, men när han kastar kläderna omkring sig och bara förväntar sig att jag ska plocka upp dem, syns det ingen tacksamhet till. Är det så det ska vara? Är jag den enda som känner så här? Jag skrev inte upp mig för att vara hushållerska utöver att vara hans partner. Mina dagar är fyllda av att städa efter honom, tvätta, plocka undan – samtidigt som jag ska sköta mitt jobb också. När jag till slut sätter mig ner sent på kvällen, verkar han ändå förvänta sig att jag ska ha energi att vara en kärleksfull flickvän.
Och innan någon säger ”men prata med honom om det” – det har jag gjort! Jag har satt mig ner, förklarat hur jag känner, men det är som att prata med en vägg. Det kommer alltid någon ursäkt. ”Jag märkte det inte,” säger han. Hur kan man inte lägga märke till hela tvättlass som ligger mitt i vardagsrummet? Jag börjar undra om det egentligen handlar om olika förväntningar, att vi kvinnor bara förväntas ta ansvar för sånt – som om det är vårt ”jobb”.
Det är inte så att jag inte älskar honom. Tro mig, det gör jag, varje dag. Men jag vill ha ett partnerskap där vi båda delar ansvaret. Vi är vuxna människor och vi jobbar båda två. Han har inga problem med att säga ifrån när han inte hittar sina saker, men när jag tar upp att vi borde dela på hushållsarbetet, då blir det bara tyst eller så kommer en ursäkt till.
Ska vardagen verkligen vara en kamp där jag känner att mitt enda värde är det jag gör i hemmet? Jag orkar inte längre låtsas som att det inte påverkar mina känslor. Vänner säger att jag bara ska sluta göra saker, så kommer han märka hur mycket jag gör. Men är det verkligen det som krävs? Måste vi sluta för att få lite respekt, förståelse – eller ens få vara ett par igen?
För all del, jag säger inte att jag gör allt perfekt. Jag kan också sätta mig och kolla på tv medan disken väntar. Men vem har lust att leva i kaos heller? Jag vill bara ha mer tid för oss, på ett sätt där vi båda hjälps åt och kan slappna av. Är det för mycket att begära i en modern relation?
Jag vet inte hur andra har det, men har jag helt fel här? Jag vill helt enkelt bara vara flickvän, inte hushjälp. Vad tycker ni – är det bara jag, eller är det fler som upplever det här?
Hälsningar,
Sara
