Jag hade alltid föreställt mig det perfekta äktenskapet, där jag och min man skulle dela upplevelser, glädje och sorg. Men här sitter jag, ensam för det mesta, och känner mig mer som en änka än en fru till en man som fortfarande andas.
Min man jobbar konstant. Om han inte är på kontoret tar han samtal hemma. Är han inte i ett möte, svarar han på mejl mitt under middagen. Jag har tappat räkningen på alla helger han har tillbringat med jobbet istället för med mig. Han har blivit som en skugga – fysiskt närvarande men ändå inte där.
Det verkar som att vissa män sätter jobbet främst, som om det är en ära att jobba sig till utmattning. Men vad händer med oss som är kvar hemma? Vi som väntar och hoppas på mer än en hastig konversation över middagsbordet och en kort ’god natt’ innan vi somnar. Vad händer med vår lycka, vårt behov av en partner att dela livet med?
Kanske är jag orättvis. Jag förstår att han måste jobba för att ge oss ett bra liv. Men vad spelar det för roll med fler pengar på kontot om kärleken försvinner under tiden? Jag känner mig bortglömd, som om min roll som hustru krympt till någon sorts hushållsassistent som ibland får en efterlängtad kram.
Jag har försökt prata med honom om det. Men svaret är alltid detsamma: ”Det är bara en hektisk period, snart lugnar det sig.” Snart, säger han. Men det ordet har tappat sin betydelse – snart har blivit det nya nu.
Det är ironiskt hur teknologin är skapad för att föra människor närmare, men i vårt äktenskap skapar den i stället avstånd. Telefoner, surfplattor och datorer – de blir orsaken till att vi glider isär. Jag tror inte att jag är ensam om att uppleva det här. Är det kanske en gemensam verklighet för många av oss?
Jag börjar ärligt talat undra vart vi är på väg. Jag älskar min man, men kan kärlek ensam fylla det tomrum som hans arbete lämnar efter sig? I ett samhälle som hyllar karriär och framgång – vem står kvar vid sidan och hejar på det äktenskapliga lyckoruset?
Jag längtar efter en partner, en älskling, en vän. Någon som ser mig, hör mig och lever med mig i de små ögonblicken. Inte bara någon som är fysiskt närvarande, utan någon som faktiskt är där – på riktigt.
När jag går och lägger mig om kvällarna är det inte bara papperet i kuddarna som prasslar. Det är tystnaden som kommer av att ha en make som fortfarande är på sitt nattliga möte med sin första kärlek: jobbet.
Om du som man känner igen dig i det här, hoppas jag verkligen att du stannar upp och tänker på vad som faktiskt är viktigt. För jag kommer fortsätta att vänta och hoppas – men även mitt tålamod har en gräns. Är vår kärlek värd det, eller försvinner den långsamt i takt med att jobbet alltid går först?
Det är dags för en verklighetskoll. Låt oss försöka omfamna dem som verkligen betyder något innan de glider oss ur händerna.
Hälsningar,
Emma
