Jag älskar min man. Det gör jag verkligen. Vi har varit tillsammans i över tio år och har byggt ett liv fullt av minnen, rutiner och vänskap. Men det finns en sak som bekymrar mig, något jag aldrig trodde skulle hända. Jag är helt enkelt inte attraherad av honom längre.
Kanske började det med de små förändringarna. Kanske blev vi båda lite för bekväma i vår vardag. Det var toalettlocket som alltid stod uppe, de eviga mjukisbyxorna, eller det tionde paret svettiga strumpor som aldrig hittar till tvättkorgen. Jag vet, småsaker som inte borde spela någon roll. Men med tiden? Kanske gör de det ändå.
Jag kommer på mig själv med att sakna spänningen. Den passion vi en gång hade. Varje gång vi var ensamma kunde man nästan känna elektriciteten i luften. Nu känns det mer som att vi är sambos – och bara det. Vårt kärleksliv har blivit… ointressant. Jag skäms nästan över att erkänna det.
Vänner har sagt att det är normalt. ”Kärleken förändras”, säger de, ”den blir djupare och mer mogen”. Men varför känns det då som att jag går miste om något viktigt? Att jag står vid diskbänken och stirrar på en man jag kan utan och innan, utan att känna den gnista som en gång fick hjärtat att slå snabbare? Är det en medelålderskris? Eller har jag börjat ta vår kärlek för given?
Vissa dagar funderar jag på att ta upp det med honom, men jag vet inte hur. Vad säger man ens? ”Hej älskling, jag älskar dig, men dina kyssar känns som från en fisk”? Jag kan inte vara den enda som tycker det här är svårt att prata om. Det sista jag vill är att såra honom. Han gör ju verkligen sitt bästa för att visa kärlek på sitt sätt. Han håller vikten, hjälper till hemma, tar initiativ till små äventyr. Det är bara… den intima kemin som saknas.
Jag vet att utseende inte är allt, men vi matas konstant med perfekta par i media – alltid välklädda, snygga, inte en rynka eller ett fett hårstrå i sikte. Är det så konstigt att verkligheten känns som ett tyst rum ibland? Har jag låtit de här orealistiska bilderna förstöra något som annars kunde ha varit vackert?
Jag vill få tillbaka spänningen. Jag vill att vi ska skratta som förr, och överraska varandra igen. Det här är inget man kan tvinga fram. Men hur blåser man liv i kärleken när lågan har slocknat? Ska vi gå i parterapi? Resa på varsitt håll och kanske börja längta efter varandra igen? Någon föreslog rollspel – men jag kan inte låta bli att fnissa. Tänk dig oss på mattan, utklädda till franska pigor eller superhjältar! Är det så man räddar kärleken?
Syftet med detta läsarbrev är enkelt: jag hoppas någon där ute känner igen sig och kanske har några råd att dela med sig av. Är detta bara ett av livets oväder i en modern relation, eller något mer allvarligt? Jag vet bara att den här känslan inte är hållbar, varken för mig eller för oss som par.
Tack för att du läste. Jag är redo att höra era historier och insikter.
Med vänlig hälsning,
Emma
