Är det bara jag som sitter med känslan av att alltid vara nummer fyra, fem – eller kanske till och med sex? Jag börjar undra varför jag ständigt hamnar längst ner på min mans prioriteringslista. Det känns nästan som att jag måste boka ett möte bara för att få hans uppmärksamhet.
Han är tydligen världens mest upptagna man. Först kommer jobbet. Jag förstår ju att han måste arbeta – det betalar ju maten på bordet och tak över huvudet. Men att sitta kvar två timmar extra på kontoret flera dagar i veckan, är det verkligen nödvändigt? Ska jag och barnen äta middag själva igen?
När han väl är klar med jobbet, är det plötsligt dags för hobbyn. Om det inte är fotbollsträning, så är det golf, jakt eller gaming. Det verkar som att han helst vill ägna all sin fritid åt allt annat än mig. Jag har till och med erbjudit mig att vara med på några av aktiviteterna så vi kan göra något tillsammans, men då säger han att det är hans tid att slappna av och vara sig själv.
Och så har vi hans kompisar. Jag trodde faktiskt att vi kommit förbi den tiden då killar över 30 går ut på krogen varje helg, men tydligen inte. ”Det är viktigt att vårda vänskaperna,” säger han. Jag trodde att äktenskapet också behövde vårdas – men vad vet väl jag?
Jag sitter kvar med känslan av att vara städhjälp, barnvakt och ansvarig för tvätten. När blev vårt äktenskap ett där jag står på sidlinjen som en servitör? Jag trodde vi skulle vara ett team. Jag förstår såklart vikten av att ha egna intressen, men just nu känns det som att jag står längst ner på stegen.
Det värsta är att när jag försöker förklara hur jag känner blir det bara en diskussion om att jag gnäller och inte ger honom frihet. Jag vill ju inte vara orimlig, men vad hände med att spendera tid tillsammans? Ska det verkligen behöva bli en tävling mellan mig och hans kompisar? Jag vill ju också njuta av livet och känna mig älskad.
Är jag den enda som upplever detta? Finns det fler som känner att de alltid kommer sist? Jag undrar om jag bara är för krävande, eller om det faktiskt är rimligt att förvänta sig mer uppmärksamhet än Xboxen och grabbkvällarna.
Jag är trött på att min värde verkar mätas i hur praktisk jag är för vardagen. Jag vill bli uppskattad, inte bara vara en funktion i hushållet. Det måste väl vara möjligt att skapa utrymme för både äktenskapet och våra individuella intressen? Just nu behöver jag i alla fall att han gör plats för mig – innan jag själv gör en utväg.
Är det för mycket att be om, eller borde jag bara acceptera den roll jag blivit tilldelad? Jag behöver råd från er som kanske har hittat lösningar på liknande problem i era egna liv.
Hälsningar,
Emma
