Jag har en väninna som jag egentligen har tyckt väldigt mycket om i många år. Vi har haft mycket roligt tillsammans och jag trodde verkligen att vi båda uppskattade vår vänskap. Men på senaste tiden har jag börjat märka ett mönster som gör mig både besviken och faktiskt lite förbannad.
Det verkar som att jag bara är en vän när det passar henne – särskilt när hon behöver hjälp. När hon ber mig passa hennes barn för att hon fått biljetter till någon konsert, eller när hon behöver hjälp att flytta för femte gången på ett par år – då hör hon av sig. Då kommer hon ihåg att fråga hur jag mår, planerar till och med en liten tjejkväll i förväg för att bygga upp god stämning.
Men annars? Jag kan inte minnas senast hon tog initiativ till att hitta på något kul bara för att vi är vänner. Det är som att hon försvinner när hon inte har något praktiskt att hämta från mig. Det får mig att känna mig som en tjänsteleverantör – inte en riktig vän som hon bryr sig om.
Jag börjar bli riktigt trött på att alltid vara den som ska ställa upp utan att få något tillbaka. Jag kan inte skaka av mig känslan av att hon utnyttjar mig. Vänskap handlar väl om att vara där för varandra – i både bra och dåliga tider? Men här sitter jag, och det känns som att jag bara duger när det passar henne. Är det så konstigt att jag är frustrerad?
Jag har börjat fundera på om det är jag som måste säga till. Kanske förstår hon inte själv? Men varför måste det alltid till en konfrontation för att folk ska fatta något så grundläggande som ömsesidig respekt och omtanke? Det borde ju vara självklart.
Har någon av er varit i en liknande situation? Vad ska man göra när man börjar känna sig som den enda som bryr sig i en vänskap? Jag känner mig fast i ett val mellan att ta upp något jobbigt eller bara acceptera att saker är som de är. Helt ärligt vet jag inte vad lösningen är.
Det är inte det att jag inte vill vara en vän man kan lita på – missförstå mig rätt. Men det känns lite märkligt att vår vänskap plötsligt ska uppdateras varje gång hon behöver något från mig. Kanske är det dags att säga stopp. Kanske är det dags att hon hör från mig att nog får vara nog.
För när det verkligen gäller, då vill jag ha vänner som också ställer upp för mig – utan baktankar.
Känner du någon sån? Eller ännu värre – är du den personen själv?
Med vänlig hälsning,
Sofia
